På många sätt alldeles underbara Mia Skäringer har skrivit en på många sätt väldigt fin text. Men också en text som säkert än en gång kommer att betona vikten av att bloggar och andra sociala medier visar mera smärta, skörhet och smuts och mindre lyx, lycka och livskvalitet.

I viss mån håller jag med, och i viss mån inte alls. För det kan väl omöjligt vara bloggars uppgift att förmedla verklighet åt människor? I ett forum som vem som helst kan läsa är åtminstone jag ganska ointresserad av att vältra mig i de sorger och utmaningar som just nu är. Så länge mina elever och mina församlingstonåringar kan läsa min blogg närhelst de vill (även om jag antar att de är ganska ointresserad av mig) så kommer jag inte att kunna/vilja/våga skriva om det som är svårt just nu. Därför visste bloggen aldrig att jag under ett halvt års tid grät nästan varje dag över det barn som aldrig fick födas. Men mina vänner visste naturligtvis. Oj, så de visste. Och delade. Och grät med mig. Och var axlar att gråta mot. Men mina elever och mina församlingstonåringar ska aldrig behöva gråta med mig eller vara axlar att gråta mot. Därför blir det kanske lite ensidigt här ibland. Därmed inte sagt att det som finns här skulle vara oäkta. Ren sanning är det också. Även om vissa andra rena sanningar bor på andra ställen i mitt liv.

Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är inte långa länkar i statusuppdateringar på Facebook, vackra fredagsmiddagar på Instagram eller blogginlägg om lycka som fäller oss. Det är om våra nära vänner i verkligheten visar en lika onyanserad bild som vi har problem. Det är dit vi måste komma.