– är att inte kunna öppna wc-dörren ens halvvägs för att en barnsäng tar emot. Det vänjer man sig vid förvånansvärt snabbt. Dörrar på vidgavel är en lyx man helt klart kan leva utan.
– är att klämma sig in i vardagsrummet i sidled, igen för att en barnsäng tar emot. Det här går bättre med tiden och numera sitter det i ryggmärgen för oss som gör det ett tjugotal gånger minst per dag. Så fort man ska in eller ut svänger man lekamen i sidled utan att ens reflektera.
– är att ha en säng som också fungerar som lekrum. Jag minns inte ens när det slutade kännas som ett problem att sova med ett tiotal bilderböcker, sex barbiedockor och ett varierande anal mjukisdjur i sängen.
– är att välja mellan att duscha och tvätta kläder eftersom det i princip är omöjligt att bära torkställningen ut ur badrummet. Det här eftersom dörren inte går att öppna helt och eftersom man sedan ska klämma sig in i lägenheten i sidled. Och jo, nog är det om inte ett problem så åtminstone en utmaning. Speciellt då vi sammanlagt springer ca åtta gånger i veckan.
– är att oftast gå in i något när du ska någonstans. Detta något kan vara en möbel, en leksak, en människa, en klädhög eller en annan negativ överraskning. Fredrik som är hemma betydligt mera än jag har våta drömmar om att få vifta på armarna inomhus.
– är att förvånansvärt ofta inte ha en aning om var en viss sak är. Man skulle ju tycka att en liten yta skulle försvåra möjligheten för saker och ting att bara försvinna. Men icke. Icke alls. Tyvärr. Snarare tvärtom, hur det nu kan komma sig.
– är att inte kunna diska och laga mat samtidigt eftersom sköljfatet nästan måste få stå på spisen om diskningen ska vara ett på något sätt hållbart projekt.
– är att hela tiden veta, se och höra exakt vad de andra tre gör. Att leva nära inpå varandra är ju egentligen väldigt fint. MEN. När Fredrik ser en fotbollsmatch samtidigt som Ingrid hör på en barnskiva och Arvid lyssnar på Mozart kan jag absolut inte göra något som för ljud (tala på skype eller titta på film eller Dance moms). Faktum är att jag egentligen inte kan göra något annat heller, att läsa är svårt när man har tre andra ljudmiljöer i sin omedelbara närhet. Att tänka är också svårt.
– är något som går. Sällan bra, men det går alltid på något sätt om valet är ännu sämre
Nästan för lycklig 
Ja, det går ju om alternativet är ännu sämre. Det påminner mig om de familjer med asylsökande jag sett som bott i enrumslägenheter här i landet. En man jag känner fick positivt besked på sin ansökan om uppehållstillstånd för ett tag sen. Då firade han samtidigt att han nu, för första gången på tre år, skulle få sova i en säng. Det finns så många saker man tar för givet.
Oh, perspektivet. Vi är ju väldigt trygga här där vi bor. Trots att vi har det trångt så har vi ju det ändå både bättre och rymligare än de flesta andra i den här världen. Tack för påminnelsen! Det gör gott.