Bäst för barn

Det var en morgon för några veckor sedan. Klockan är halv nio och jag ska vara på jobbet en timme och femton minuter senare. Vårt tillfälliga hem är knappa fem kilometer bort och att starta hemifrån 75 minuter tidigare känns absurt, att dessutom morgonstressa trots det tidsintervallet är inte bättre.

Men jag och den lilla vars hand jag håller hårt när vi småspringer till busshållplatsen ska hinna via dagis först. Och vi ska hinna missa en buss (det händer mig oftare än sällan) och en buss ska hinna missa oss (bussar ber inte om ursäkt om de kör iväg från hållplatsen två minuter innan det är meningen att de ska göra det). Och jag måste reservera tid också för att det som egentligen aldrig händer plötsligt kan hända, att den stora själen med den lilla handen plötsligt får för sig att hon vill vara med mig hellre än på dagis. För aldrig vill jag rusa iväg när hon känner så. Alla de tre-fyra gånger det hänt under hennes snart fyra år på dagis har jag hunnit ta av mig skor och jacka och gett henne tid att komma in i gemenskapen. Känna glädje över den dag hon har framför sig. Så vill jag ha det, lika mycket för min egen skull som för hennes.

Därför rusar vi trots att klockan bara är halv nio och det ännu är en timme och femton minuter tills jag ska vara på jobbet några få kilometer bort.

Och den buss jag hade hoppats att vi skulle hinna med har redan åkt. Så vi får vänta nio minuter. Minst.

Där står vi. Det är slutet av mars men temperaturmässigt kunde det precis lika gärna vara en tidig januarimorgon. Vintern visar ingen nåd. Vi står på Mannerheimvägen. Den lilla fryser, trots ett lager ylle under halaren. Jag försöker vara käck och uppmuntrar henne att hoppa på stället och vifta med amarna för att hålla värmen. Bilar susar förbi, andra människor kommer skyndande mot vår hållplats och hinner med sina bussar. Människor springer. Tempot är högt. Alla har bråttom. Och vi känner ingen av dem. Trots att vi stått här varenda morgon i en dryg månad känner vi inte ens igen ett enda ansikte.

Och när jag ser hur den lilla tappert lyfter sina armar mot skyn och aktiverar sina små ben den stora latheten till trots, när vi inte ens kan föra ett kvalitativt samtal för att trafiken överröstar både hennes och min egen stämma tänker jag att vi nog inte bor här för hennes skull.

Inte vet jag om det är jag som idylliserar, men nog känns en barndom på en mindre ort lite mera barntillvänlig. Lite mindre stressig och med lite fler bekanta ansikten i stadsbilden, sådant tror jag ju att barn mår bra av. Lite mindre asfalt, lite mera skog och gräs. Jag vill så gärna att affärsbiträdet ska ha ett namn i mina barns värld, att de får lära sig att vi människor behöver varandra. Att de får ha fritidsintressen i heterogena grupper eftersom det inte finns konstsim för flickor födda -08 som föredrar turkosa framom klargula tävlingsdräkter.

Rätt ofta är det som om välmående storstadsbarn lyfts fram som välmående trots sin omgivning, inte tack vare den. Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Det måste väl finnas fördelar med storstadstillvaro också för barn? Eller? Vad tror du? Är det alltid bäst för barn att få växa upp i mindre samhällen?

20 reaktioner på ”Bäst för barn

  1. Sjukt intressant inlägg! Väntar SÅ på svaren. Tänker själv ofta på det här, eftersom jag själv växt upp in the middle of nowhere och ÄLSKAT det som barn.

    • Hoppas det kommer svar! Tycker själv det är en intressant fråga vad än man kommer fram till. Vad tror du att dina barn vinner på att växa upp där de växer upp? Vad går de miste om?

  2. Telepati! Igår tänkte jag på er just gällande det här då vi var på väg hem till vårt nya hem i småstan från vårt gamla hem i storstan. Era namn kom på tal då vi talade fritidsintressen med fd dagisbästis mamma. Tänkte att det nog är stressigt just nu för er (vi har ju också genomlevt en rörremppa så jag vet!). Jag vet också skillnad på småbarnsliv i liten stad (vasa), storstad (hfors) och megastad (stgo). Återkommer med mina tankar när jag kan knappra på vettiga tangenter!

  3. Ja, nu kan jag ju inte säga nåt om storstaden, men just den lämna-på-dagis-hinna-till-jobbet-situation du beskrev kräver 7 minuter och en bil, eller 20 minuter och en cykel med vagn här hos oss, så det kan jag iaf puffa för! Ser också fram emot kommentarerna för ibland funderar jag vad vi här i småstaden berövar våra barn?

    • Tack för din kommentar! Ser de där sju minuterna framför mig och avundas nog lite. Eller rentav mycket. Du har ju själv vuxit upp på samma ort där dina barn nu växer upp. Har du själv någon gång upplevt att det berövat dig något och i så fall vad?

      • Som barn ingenting. Som vuxen inser man ju att världen är full av intressanta mänskor och platser som kunde berika mig som person på olika sätt och då kan ju ”min” småstad kännas väl bekant och outvecklande ibland. Enbart bekanta ansikten överallt och nästan liknande livsåskådning bakom varje fönsterruta gör att också min värld och mina tankar krymper ibland. Men just nu kunde jag inte tänka mig att mitt och min familjs liv kunde vara bättre, smidigare och tryggare någon annanstans.

  4. Även jag hoppas på kommentarer då detta är nåt jag funderat över enormt mycket den senaste tiden.
    Jag älskade att bo i liten by. Att på egen hand få gå, springa, cykla, åka sparkstötting överallt mycket tidigt. Hela byn var i princip en stor lekpark.
    Vad gick jag själv miste om som barn i jämförelse med de som vuxit upp i stan? Jag har ingen aning.
    Och vad kommer mina barn att gå miste om nu då vi flyttar från en större stad till en mindre? Ett mellanting mellan storstaden och skogen. Jag tror aldrig att jag har fått höra om alla de fina sidorna av att växa upp i stadsmiljö ur ett stads-barns perspektiv.

  5. Intressant frågeställning som även min man och jag ställt oss. Är själv uppvuxen i Helsingfors innerstad medan han kommer från en by i Vasa (Gerby). Det man kanske inte märker som inflyttad Helsingforsbo är att det nog bildas små samhällen också inom staden. Stadsdelarna fungerar till stor del som byar, med egen närbutik, bank, dagis och lågstadieskola. Samma tanter och farbröder promenerar gatorna fram dag efter dag, år efter år. På innergårdarna leker barnen med sina grannar (åtminstone i min barndom, som förvisso börjar vara väldigt avlägsen) och alla känner varann. Åtminstone till utseendet. En del har säkert ändrats, men jag tyckte nog en stor del av detta fanns kvar då jag i vuxen ålder flyttade tillbaka till Kronohagen där jag vuxit upp (det här var 2004-2007). Ändå valde vi att flytta till Grankulla som är ett litet samhälle mitt bland alla de stora. Delvis för att ingen skulle känna sig åsidosatt och för att båda skulle ha möjlighet att trivas, men jag kan ännu känna en längtan tillbaka till storstaden. Också för mina barns skull. Det är en bra miljö att växa upp i, även den. Känner ibland även en stor sorg för att de inte kommer att känna till alla innergårdar och alla ”hemliga” genomgångsställen från en gata till en annan; från en gård till en annan.
    Som barn tillbringade jag också längre tider hos mina kusiner i en liten frontmannahusförort till Tusby. Där lekte vi på sandvägarna, spelade boboll på bakgården, rensade i mosters trädgårdsland, fångade godyngel i diken och lekte snöbollskrig i drivorna; cyklade till utomhusbadet och kiosken; lekte med alla grannbarn i omnejden. OCh visst njöt jag även av detta som barn. Kanske till och med avundades deras liv ibland. Men det var nog inget jag reflekterade över så mycket. De hade det på ett sätt och vi på ett annat.
    Det här blev lite flummigt och oigenomtänkt, skrev bara på…

  6. Kom ihåg att på riktiga landet ska det vara skjuts överallt. Barnen bor så långt ifrån varann att de inte har kompisar riktigt nära. Skoltaxi är ett måste, de smala grusvägarna är mörka och hala och väldigt trafikerade på vintern, ingen vågar skicka sitt barn längs dem till skolan! De som bor på riktiga landet väntar på att barnen ska nå mopedåldern, så att de inte behöver skjutsa av och an varje eftermiddag. Det fria, kringströvande barnalivet tror jag blivit ganska kringskuret i vår tid, mycket pga trafiken, också på landet. De landebarn jag känner lär sig åka fyrhjuling vid fyra års ålder, skaffar lindobil vid 11 års ålder och moped vid 14.
    Själv flaggar jag för nästanlandet, dvs en småstad. Där kan man skicka ut barnen på cykel då de får lite trafikvett och det finns ändå något utbud av fritidsaktiviteter. Avstånden är överkomliga och man får parkering utanför dagis.
    Men en storstad med kollektivtrafik som fungerar skulle inte vara helt fel det heller.

  7. Jag har vuxit upp mitt i centrum av Helsingfors så är verkligen ett stadsbarn. Och jag måste säga att jag inte någonsin upplevt mig vara förfördelad på grund av det. Visst – jag har inte kunnat springa ute i skog och mark utan att först åka till sådan, men man kan också leka i parker (och som litet barn behöver man ju inte så stor lekyta, en park kan i ett litet barns ögon vara enorm!) och i lågstadieåldern lekte vi kyrkråtta på innergårdarna i stadskärnan.

    Fördelar jag upplever med att växa i upp i storstad är att man alltid har ett stort utbud av aktiviteter. Jag har sett många teatrar, med början då jag var ganska liten. Man får också en viss världsvana av att växa upp i en storstad, tycker jag. Att röra sig med kollektivtrafik, att röra sig på två språk, att lära sig be främlingar om hjälp, att stöta på och tala med främmande människor, att acceptera att det finns människor med olika synsätt och bakgrund, att röra sig på egen hand, att lära sig ta vara på sig själv, att få uppleva en internationell stämning och lära sig förståelse för människors olikheter och likheter är fördelar jag tänker att jag haft. Med detta såklart inte sagt att man inte kan få alla dessa fördelar också på en mindre ort. Detta bara en subjektiv bild av vad jag upplever att storstadsuppväxten gett mig.

    Dessutom, oftast rör man ju sig inom ett visst område i en stad – inget barn hänger ju i samtliga stadsdelar. Så på nåt vis blir ju också hemkvarteren som en by. Jag visste som liten precis vilken av kassatanterna i butiken som kunde svenska m.m. Man skapar ju sig ett sammanhang, man vet ju tex i vilket hus kompisen bor, även om man, som du beskriver, inte känner folket på busshållplatsen.

    Sedan har jag haft släktingar som bott i småstäder (bla i Österbotten) vilka jag besökt flera gånger per år. Det här har också varit en rikedom för mig som fått se och uppleva olika orter under hela min uppväxt. Ibland kan jag nämligen bli galen på det där ”innanför ring III”-tänkandet som verkar råda innanför ring III. Och ja, vad vet jag? Kanske jag hade älskat att växa upp på landet?

    Men ja, alla formas vi väl av vår uppväxt och kanske i slutändan ändå mer av människorna omkring oss än av själva stället? Så jag tänker att oberoende av var man bor är huvudsaken att omge barn med människor som tycker om dem.

  8. Det låter inte alls trevligt att era arbetsresor tar så mycket tid. Jag hade likadant då jag pendlade med tåg. Nu kör jag till jobbet och det tar oftast drygt 20 minuter fast jag jobbar i Hesa. Min man skjutsar vårt minsta barn till dagis, som ligger bredvid hans arbetspalts, och han kan skjutsa de stora barnen till skolan om det behövs. Livet i vår lilla stad (ca.40 000 invånare) funkar väldigt bra för oss. Allt är nära. Det är så enkelt att sköta små ärenden. Nu bor vi närmare naturen än jag bodde som barn fast jag bodde på en liten ort med 6000 invånare. Det känns väldigt bra att barn har kunnat leva ganska fritt och nära naturen.

    Jag tyckte också jättemycket om att bo i Vasas centrum för att allt var så nära och allt var så enkelt. Vi hade både hemmet, jobben och barnens aktiviteter i samma hus;). Dessutom kunde man promenera till alla butiker, biblioteket o.s.v.

    Min vän, som bor i Österbotten, förstår inte varför jag inte kan shoppa eller sköta några liknande ärenden i Hesa under mina arbetsdagar. Det tar så otroligt mycket tid om jag åker med bil eller med spårvagn efter jobbet till Hesas centrum, fast mitt jobb ligger bara 5 km från centrum. Livet i småstäder är mycket lättare. Jag rekommenderar varmt!

  9. Jag håller också – trots allt – på småstad för små barn. Tröttsamt och illa då man gör stora misstag men åtminstone Känns det tryggare.

  10. kanske det har att göra med hur många släktingar man har på orten också? tänker mig att barn mår bra av att kunna hälsa på mormor lätt. kan tänka mig att innerstadsbarn som har hela släkten i samma stad har det bättre än barn till föräldrar som är första generationens stadsbor.

  11. De flesta verkar innerst inne tycka att stället de själva växte upp på skulle vara det optimala också för deras barn. Alla platser har fördelar och nackdelar. Själv skulle jag inte drömma om att flytta till en liten ort med barnen, men inte har jag sett mig om efter en större stad heller. Det kräver mod och en bra orsak att bryta mönstret, och gör man det har man troligen skapat ett nytt för flera generationer framåt.

    Jag tror barnen är lyckliga om deras föräldrar är det. Huvudsaken för barnen är att de får vara hos sina föräldrar. Barnen har förmågan att göra det bästa av situationen. Och glorifiera den efteråt.

    Er situation med rörsaneringen är ett kort undantag. Snart är saneringen klar och då får ni flytta tillbaka till er by i staden. Ju enklare vardag desto skönare. Vi bytte tom. skolspråk pga det. Långa sträckor är äventyr om de är sällsynta, men skapar stress om de är en del av vardagen.

    Det är komplexa känslor för vuxna. Rädslan för förändring vs längtan efter variation vs behovet av fridfullhet. Inte alltid lätt att orientera sig.

  12. Älskar Bens kommentar!

    Personligen tycker jag att Mannerheimvägen i rusningstid inte kan vara hälsosam för någon levande själ.

    Hemligheten med att trivas i storstaden handlar väl om att man ändå lever i sitt lilla minisamhälle samtidigt som man har tillgång till det stora och svindlande.

    Just nu bor vi på 15-20 minuters avstånd till Helsingfors absoluta kärncentrum. Vår dotters dagisväg är 2 minuter till fots (150 m) på bilfri promenadväg. Och vad jag älskar med att inte stiga på bussen på Mannerheimvägen (jag gjorde ju det i 5 år) är att på vår lilla hållplats har jag, åtminstone till utseendet, lärt känna människorna som står och väntar. I dag hade jag turen att få vänta på bussen samtalandes med två finlandssvenska vänner.

  13. Bens kommentar är insiktsfull. Det ligger väldigt nära till hands att uppleva sin egen barndomsmiljö som idealisk, framför allt efter att ett antal år har passerat och man har hunnit glömma allt det där som kanske inte var så bra. Det viktiga är nog ändå att man själv trivs. Gör man det har man också kraft och redskap att skapa ett trivsamt hem för sina barn. En förälder som konstant längtar bort orkar knappast heller vara närvarande med sina barn.

    Jag är uppvuxen på landet, visserligen i skuggan av storstaden, bor nu själv i nämnda storstad och trivs bra med det valet. Kollektivtrafiken är ett enormt plus, trots att vi har bil använder vi den verkligt lite. När barnen blir lite större är det otroligt skönt att kunna släppa iväg dem för egen maskin till hobbyer och annat, istället för att vara tvungen att skjutsa hela tiden i brist på fungerande alternativ. Närheten till kulturinstitutioner, butiker, kaféer, restauranger och annat liknande tycker jag också höjer livskvaliteten. Jag kommer ytterst sällan på mig själv med att sakna landet, och när det händer är det kort väg dit.

    Håller även med kommentarerna om att man skapar sitt mikrosamhälle i storstaden. Största delen av tiden tillbringar familjen ändå på några få områden: skolvägen är densamma varje dag, man handlar i samma butiker, besöker det lokala biblioteket, kompisarna bor oftast i samma område och så vidare. Det blir som en by i staden.

  14. Håller med Elisabeth här innan… Vi bor på ‘det riktiga landet’ och här ska nog barnen skjutsas till det mesta och det kan vara otroligt ‘störande’ och tidskrävande. Men de lite större barnen kan vi nog släppa iväg till skolan åtminstone. Men just många av barnens kompisar bor så pass långt borta att de inte kan cykla iväg dit ensamma. Och utbudet av fritidsaktiviteter är ju KLART sämre, tyvärr. Sen ska de också skjutsas dit. Jag tror ju personligen att en småstad skulle vara bäst.

    • Tack för din kommentar! Det blir väl inte klarare än att det finns både för- och nackdelar med alla alternativ. Småstad är säkert bra.

Lämna ett svar till kjell Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s