10 reaktioner på ”Asta har så tråkigt så”

  1. … och ens hjärta smälter. Tänk vilka upplevelser det här öppnar för. När någon lär sig läsa är lika magiskt varje gång (antagligen mer magiskt för en bokmal än för någon som inte har upplevt stora saker i böckernas värld.)

    Svara

  2. Grattis, Ingrid! Så underbart. Det är ett mirakel varje gång. Jag upplever det varje höst i åk 1… men det är verkligen magiskt då det sker helt av sig själv. Puss!

    Svara

  3. ÅH! Vad häftigt!! Hur gammal är Ingrid? Jag får för mig att hon är som vår Gabriel (han är född i juli 2008). Nu verkar Ingrid nästan vara förbi den fasen, men vi köpte boken ”Ali och Lo” till Gabriel i julas, med bara lätta ord (svåraste ordet är nog ”och”, annars ingen dubbelteckning eller sch-ljud osv). Kul med känslan att ha ”läst en hel bok”! Vad underbart att hon VILL och KAN!!

    Eftersom du verkar så klok måste jag också fundera på hur ni tänker när Ingrid skriver? Jag var först helt blasé inför stavning och tyckte bara det var FANTASTISKT att vårt barn kunde och ville forma ord, rätt eller fel. Min man gick däremot in och försökte styra upp stavningen på ett vänligt och humoristiskt sätt. Nu känner jag också att det inte behöver vara fel – t.ex. om han skriver ”ÅK” i stället för ”OCH” så är ju det helt logiskt. Men nu säger vi t.ex. ”ja, det låter ju precis som att man ska skriva det så, men det är så tokigt med det ordet, att man faktiskt skriver o-c-h, tokigt va?”. Typ så. När jag försöker diskutera detta på jobbet, så blir jag varje gång avbruten med att han ju är så liten, och låt honom få skriva som han vill, och så vidare, så att jag verkligen känner mig som en hemsk streber-mamma. Men egentligen tänker jag att det väl är lika bra att han får veta? Annars kommer det ju en dag när han måste lära om. Hur tänker du/ni? Eller ni andra smarta som brukar kommentera här hos Amanda 😉

    Jag tackar på förhand…

    Svara

    • Catharina, det där med stavning är väldigt olika med olika barn. Min äldste son började också skriva då han var 3-4. Han stavade precis som han hörde. Han skrev engelska, ”dår”=door. Jag försökte också, snällt, berätta hur det egentligen var. Då slutade han skriva! Nästa gång han tog i pennan, mycket senare, sa jag inte ett ord. Senare visade det sig, i skolåldern, att han har mycket stark känsla för rättstavning och inte behövde öva till diktamen.
      De allra flesta barn måste först upptäcka att ett ljud korresponderar med en bokstav och jobba med det en tid, innan de förstår att ord kan skrivas ljudstridigt. Jag låter mina ettor skriva ”hetär” och ”sitär” i det skedet då de håller på och kommer underfund med hur skrivning egentligen fungerar. Jag är glad att de hittar vokalerna, för många börjar med att skriva bara konsonanter. Om de skriver ”hn” då de menar ”han”, försöker jag hjälpa dem att höra a:et. Men inte ens det skulle jag påpeka för ett förskolebarn! På tvåan är de mogna att lyssna på ”klappord” (föll) och ”gummibandsord”(föl).
      Be barnet läsa upp vad det skrivit och se om han minns själv vad han tänkt. ALL skrivning i 4-års åldern är ett litet mirakel!

      Svara

      • Elisabet – tack snälla för ditt svar!! Bra idé att be honom läsa upp det han skriver. Vår mening är naturligtvis inte att ”han måste lära sig stava”, utan mer en tanke att det kanske är lika bra att ta det steget på en gång 🙂

        Egentligen baserar vi våra tankar mycket på att min pappa, och även en kollega till mig, beklagat sig över att det även i skolan (i Sverige) varit en pedagogik som gått ut på att ”det är bra bara man skriver” och att de sett barn som nu är vuxna och fortfarande inte kan stava. Men som du säger, så är det ju ett litet mirakel bara det han kan forma ord!! Jag ska vara lite mer uppmärksam och mer generös hädanefter!

      • Måste förklara mig lite, försökte visst skriva samtidigt som jag tittade på TV 😉 Att vi alltså inte tycker det är nödvändigt att han stavar korrekt som femåring förstås, men att vi ville låta honom slippa lära sig fel. Men jag tänker på det du skrev Elisabet, om att det är stort bara att lyckas peta in vokalerna!

      • Jag förstår precis hur du tänker, Catharina, för så har jag också tänkt – att det är onödigt att barnet lär sig fel. Men jag har under många många års arbete med nybörjare insett att de inte lär sig fel då i början. I början är allt ett enda experimenterande för dem, och det bildar inga outplånliga spår att skriva ”mama” istället för ”mamma”. Stavning är en mognadssak, och plötsligt är det där m:et där.
        Sen är det en helt annan sak att jag inte håller med pedagogiken i Sverige att bara låta dem skriva på i många år! Vid 8-9 års ålder är de definitivt mogna att tänka på hur man skriver ”klocka” och ”dom” och ”flicka” – då har de själva mera erfarenheter och har insett att ibland skrivs orden lite annorlunda än de sägs.
        Gabriel kommer att klara sig bra, med så fina och eftertänksamma föräldrar!

      • Vad fint att ni fick till en diskussion om saken också utan mig. Jag har tänk såhär med Ingrids läsande och skrivande.

        För det första märkte jag att hon lärde sig skriva ord före hon lärde sig läsa ord.

        När hon sedan började försöka läsa ord märkte hon ju att ä ibland låter ä och ibland e, att c ibland låter c och ibland k, att o ibland låter o och ibland å… Och alla möjliga andra exempel. Och efter att hon märke det har hon ibland när hon skriver frågat hur hon ska skriva. Till exempel kan hon fråga hur hon ska skriva å i ”komma”.

        Så… Vi låter henne nog skriva hur hon vill fortfarande, men de gånger hon undrar så säger vi förstås hur det ”ska” vara. Det är svårt med ett språk med så många olika stavningsregler.

        Lycka till med att hitta er egen väg framåt i läsdjungeln!

Lämna ett svar till Malin/ en gul apelsin Avbryt svar