Det går inte en dag numera utan att jag förundras över hur Ingrid uttrycker sig. Jag bara älskar det språk som nu är hennes. Låt mig bjuda på ett par favoriter från idag.
Jag: Ingrid, hur gör man det kalasigt då? (När vi pratar om hur man skapar kalas)
Ingrid: Nå… Man har festliga fat.
Ingrid: Han har så elegant hår. (Om sångaren i Great Wide North)
Och en favorit från alla dagar. För det går inte en dag utan.
Ingrid: Men snälla människa! (Till sin lillebror)
Nästan för lycklig 
Fantastiskt, en riktig ordbrukare på gång 🙂 (Ja, ja stal Oa:s ord)
Stjäl frimodigt du bara! Vi saknar er.
Ja, är det inte roligt att följa med hur barnen erövrar språket! Vårt barnbarn, 1 år 7 mån, håller på att upptäcka att allting har ett namn, och man får saker att hända då man benämner tingen. Då hon ska sova säger hon, i denna ordning: dyna, Nallus, Molla (dockorna), täcke, mjölk, lampan, dörren. Och farmor ger och ordnar allt enligt hennes befallningar. Och barnet känner att världen är hennes. När främmande farbror frågar ”Vad heter du?”, som hon inte ännu riktigt vet vad hon ska svara på, då visar hon sin villighet att kommunicera genom att peka på mönstret på klänningen och säga: Hjärta! Det egna namnet upprepas ändå gång på gång hemma, för det betyder egentligen ”jag vill!”, ”det är min tur”, ”jag vill ha”. När sömnen inte vill komma, kan man le stort och kommunicera viktiga saker: Bajs!
Ja, det är så fantastiskt roligt! Vilka fina berättelser om ert barnbarn. Tänk att hon är så stor redan!
Du som lärare för de yngre har ju säkert fått följa många barn på sin språkliga utveckling. Hur är det att f vara med och se små läsare födas framför ens ögon?
Det är faktiskt roligt att leda små 6-7-åringar in i den läskunniga världen. Att få visa dem att de små krumelurerna har ljud och kan fogas ihop. Jobbigt är det då bokstäverna inte faller på plats, då de inte knäcker koden. Då krävs det insatser av lärare, speciallärare och föräldrar för att få det att lyckas.
Härligt var det den gången två flickor hjälpte varann – det var tidigt på hösten, vi hade gått igenom två bokstäver, L och O. Vi läste ihop LO, tittade på bilder av lo, osv. Den ena flickan kunde redan läsa, för den andra var det ett mysterium. Den läsande flickan sa överlyckligt åt den ickeläsande: Ser du, så där gör man! LLLOOO. Då knäckte den ickeläsande flickan koden och steg plötsligt in i läsandets värld. Efter det var det bara att presentera bokstav efter bokstav åt henne, och hon läste.