För exakt två månader sedan, söndagen den 18 november, blev Arvid döpt. Jag hade sett fram emot hans dopdag nästan pinsamt länge. Och det blev en glädjens dag för oss. Häng med! Och det är än en gång Maria Hedengren som tagit bilderna.

Vi funderade väldigt mycket på hur vi ville ha vårt dop. Skulle vi ha ett familjedop i Österbotten eller ett församlingsdop i Helsingfors? Vi valde det senare trots att vi räknade med att alla våra ganska många familjemedlemmar inte skulle kunna vara med då. Vi räknade fel. Arvids två morföräldar, två farföräldrar, tre mostrar, två (typ) ingifta ”morbröder”, två fastrar, två ”farbröder”, elva kusiner och en bonusmoster kom till Helsingfors bara för att kunna vara med. Det kommer jag aldrig att glömma. Aldrig. I förgrunden Arvid med den moster som hade den längsta resan.

En stund före gudstjänsten och dopet började kyrkbänkarna fyllas. Närmare 170 personer var med när Arvid blev döpt. Familj, vänner, kolleger, tonåringar, församlingsbor… Jag behöver knappast säga att också det betydde mycket. Tänk att ni finns i vårt liv!

Efter predikan var det dags för dopet. Vi började med att sjunga psalmen Gud i mina unga dagar. Det är en av mina absoluta favoritpsalmer som vi också sjöng på min och Fredriks vigsel.

”Intet finns så ljuvt i världen som du är, o Herre kär. Skulle jag väl älska flärden, då av dig jag älskad är? Ren i livets morgonstund tog du mig i ditt förbund. Skulle jag dig övergiva som mitt allt har velat bliva?”

 

Arvid skulle vila i en av gudmödrarnas famn under dopet. Dopdagen till ära bar han samma dopkolt som hans mormor hade 50 år tidigare. Hans mamma, mostrar och systrar har också blivit döpta i den.

Dopet började. Med Arvids faddrar kring dopfunten. Det är inte lätt att välja gudföräldrar när man är välsignad med många riktigt goda vänner. Men samtidigt kändes valen alldeles självklara. Vi ville knyta just dessa fem personer till Arvid och hans liv på ett alldeles speciellt sätt.

Att Emmi och Anders tog tjänstledigt en dag och packade sina två små i bilen för ett knappt dygn i Helsingfors… Guld är det. Guld. Tänk att ni inte nappade på mitt erbjudande att bli faddrar i er frånvaro. Tack för att ni inte gjorde det!

Arvid vilade trygg och nöjd hos sin gudmor under hela dopet.

Läsaren med brutalt bra minne kommer kanske ihåg att Ingrids hälsotillstånd var skört. Att hon orkade vara med och vara på (ganska) stabilt humör bidrog till den där känslan av att dagen var nästan för god för att vara sann.

Axel (en av våra ”tonåringar” som faktiskt inte är någon tonåring längre) läste om hur Jesus lät barnen komma till Honom.

Fredrik berättade om den sång vi valt att sjunga som dopsång. I Kristus själv (In Christ alone) heter den. Oberoende av varandra hade vi båda tänkt på just den.

No guilt in life, no fear in death,
This is the power of Christ in me;
From life’s first cry to final breath.
Jesus commands my destiny.

No power of hell, no scheme of man,
Can ever pluck me from His hand;
Till He returns or calls me home,
Here in the power of Christ I’ll stand.

Det finns många fina versioner av den på engelska. Också några på svenska. Till exempel här.

Min yngsta syster tände Arvids dopljus.

Jag läste ett brev som jag hade skrivit till Arvid.

”Du kommer någon gång att bli sårad av någon klasskamrat som inte förstår att vara tacksam över att ens få andas samma luft som du, och jag ska försöka hantera det som en rationell vuxen människa. Men vet du vad? Det blir svårt. Du kommer ofta att få mig att tänka och känna sådant som är allt annat än rationellt.”

”Gud själv blir glad när han ser dig, Arvid. Han håller sin hand över dig och hans kärlek till dig är evig och totalt villkorslös. Därför, min älskling, behöver du aldrig någonsin vara rädd. Ledsen och arg kommer du att vara, men alltid trygg. Alltid buren.”

Av bilden att döma var jag tydligen lite rolig någon gång också. Eller så har jag bara en väldigt generös och lättroad vän.

Barn sjöng Gud som haver. Det hördes knappt till första bänkraden, men det var fint för oss som var riktigt nära.

Ingrid var enormt stolt. Ser ni hur rakryggad hon står? Hur fokuserad hon är? Hon såg det nog som ett viktigt storasysteruppdrag. De andra sångarna är gudsyskon och kusiner. Fotbollen är församlingens.

Kyrkans förbön. En förälder, en morförälder och en gudförälder bad för Arvid. Att Gud ska beskydda och bevara honom. Att Guds hand ska vila över honom och hans liv.

Den officiella fadderbilden.

Den mindre officiella föräldrabilden.

Den helt inofficiella mamma-son-bilden.

För mig som troende var dopdagen en viktig dag. En dag då jag fick bära fram min son inför den Gud jag bygger mitt liv på. En dag då jag på ett speciellt sätt fick tacka för Arvid. En dag då jag fick be för min pojke tillsammans med många av de människor som vi delar livet med. En viktig dag. En stor dag. En glädjens dag.