Människor som inte tror på delad föräldraledighet brukar ofta säga att mamman av naturen har ett mera självklart förhållande till barnet. Och jag brukar lika ofta tänka men nästan aldrig komma mig för att säga att pappors föräldraledighet blir vara viktigare OM det skulle råka vara sant. Fatta att av naturen ha ett sämre utgångsläge och sedan dessutom inte ta/få möjligheten att korrigera det. Inte konstigt att så många pappor ser sig själva som andrahandsföräldrar. Inte konstigt att så många barn ser sina pappor som andrahandsföräldrar.
Nästan för lycklig 
Amanda, du är klok och välformulerad.
Peppe, det är du också. Och driftig, och rar och fin. Och jag ska snart svara på fb-meddelandet. Jag tror förresten att jag gör det nu genast.
Yess! Det här var det bästa jag läst idag. Tror nästan jag måste printa ut och visa mina manliga bekanta.
Vi som har adopterade barn hade exakt samma utgångsläge, i det här fallet bara på gott. Jag har fått känna på hur det är att ”vara man” och inte bära på barnen inom mig, eller amma, medan mannen har tagit lika mycket ansvar som jag från början. Funkar utmärkt. Män kan!
Du har helt rätt i det du skriver! När vårt tredje barn föddes på 93, blev hans första ord många månader senare åtta. Inte mamma eller pappa utan åtta, för att pappa slutade åtta varje kväll. Jag var hemma med barnen, för att min man är privatföretagare och jaa, det var enklast så. Det var dessutom inte jättevanligt att papporna var hemma då, men tack och lov har ju det ändrats! Men jag led inte, pappan led inte och barnen led inte och när pappa äntligen kom hem åtta så var han 100% närvarande den tid de ännu var uppe.
Hur ska man göra för att få pappan i familjen att inte vara andrahandsförälder?
Pappan i huset vägrar ta ut mer föräldraledighet än det som är enbart menat åt pappan, tycker han inte behöver hålla reda på eller ens gå till rådgivningen med barnet då det är ”mammans uppgift”, konstaterar automatiskt då barnet gråter att ”pappa duger inte, du får gå i mammas famn”, motvilligt och bara i nödfall går med på att mata barnet då det är så fruktansvärt klottigt, undrar hur mamman i huset ens täcks föreslå att hon ska träffa en vän på stan ENSAM och lämna pappan ensam med barnet…
Sen längtar pappan i huset hela tiden efter fler barn.
Oj. Jag blir ledsen och arg och matt när jag läser din kommentar. Och jag tänker tusen saker och vet ändå att jag egentligen inte har någon aning. Jag påminns ännu en gång om vilken nåd det är att få leva med en man som Fredrik och att det för mig och oss är väldigt lätt att prata om jämställdhet som en självklarhet trots att läget är ett helt annat för många andra.
Jag vet alldeles för lite om din familjesituation för att kunna ge några råd såhär bara. Men jag hoppas att du i din närhet har människor som känner hela er situation och som verkligen bryr sig om ditt och ert bästa. Och att någon av dem kan hjälpa er vidare. För sådär ska det ju inte vara. Absolut inte.