Jag och Ingrid åker spårvagn. När spårvagnen stannar för andra gången kliver en grupp dagisbarn ombord. De två kvinnorna i personalen hjälper alla barn att hitta sittplatser och sedan slår de sig ner i närheten av oss. Och så börjar de tala.
Jag har full förståelse för att personalen behöver diskutera barnen på dagiset sinsemellan. Jag har också förståelse för att de ibland kanske behöver diskutera barnens föräldrar sinsemellan. Men jag har absolut noll förståelse för att sådana samtal behöver ske på spårvagnen. När dagisbarnen dessutom sitter i samma vagn. Och när andra människor också sitter där.
Det talades om en familj (vars efternamn nämndes) som i vanliga fall är så sociala och trevliga men som igår var ganska tysta och märkliga. Det talades om att en familj aldrig ger någon gåva till jul medan en annan ger bra grejer. Det talades om en gravid dagismamma (nämndes vems) som är väldigt mycket större än en annan (igen nämndes det vems) ungefär lika gravid dagismamma. Det misstänktes att den här större gravida ”äter väl”. Det hölls med om den saken. Och slogs fast att bebisen kommer att bli stor. Och barnen till båda dessa mammor satt bara några meter bort. Om ens det.
Jag förstår inte. Jag gillar inte. Igen – sakliga, professionella samtal om dagisbarn och ibland också dagisföräldrar är ett måste för att dagisverksamhet ska fungera. Och eftersom vi lever i en fallen värld antar jag att mindre sakliga och helt oprofessionella samtal också förs på alla daghem. Men de kan inte, ska inte, får inte föras på en spårvagn eller annan liknande miljö.
Nästan för lycklig 
Amanda, du har naturligtvis rätt. Man blir riktigt beklämd.
Verkligen!
Det är absolut inte okej!!
Nej, jag tycker inte heller det.
Min tanke är genast att vad månne talas då man inte är på spårvagnen utan ”hemma” på dagiset. Hur mycket hör barnen? Talas det illa om någons föräldrar kan inte det barnet heller vara bättre, tänker kanske barnen. Jag blir så ledsen.
Jag blir också ledsen. Tänkte precis som du att det säkert ändå finns någon slags censur på spårvagnen och jag vill inte veta hur samtalen på hemmaplan låter.
det är vidrigt med skitprat och snackeristrunt utan hjärna och hjärta.
Såna där värderingar gör dagis till dåliga platser för barn och deras familjer.
Du borde ha blandat dej i. Sagt att du kännner familjerna de pratar snusk om
Du har så rätt. Jag borde absolut ha blandat mig i. Blev antagligen lite för paff för att kunna reagera som man bör. Nästa gång ska jag vara snabbare. Tror överlag att vi måste bli bättre på att reagera och ta avstånd när saker och ting bara är fel.
Åh så hemskt och så otroligt oproffesionellt.
Nämen visst!
Idag råkade jag faktiskt befinna mig i ett sällskap av flera personer som jobbar på dagis och var tvungen att fråga vad de får diskutera på allmänna platser gällande barnen och barnens familjer. Som jag anade så har de tystnadsplikt på samma vis som man till exempel har inom sjukvården och bröt helt klart mot den i den beskrivna situationen. Mycket oproffsigt och allvarligt tycker att bryta mot tystnadsplikten på det viset.
”Mycket oproffsigt och allvarligt att bryta mot tystnadsplikten på det viset.” Ska det förstås stå i den sista meningen.
Jag tyckte det kändes lite olustigt faktiskt. Trots att de ju egentligen inte sa något ”allvarligt” kändes det som övertramp och som brott mot den tystnadsplikt som jag antog att de har.
Jobbar själv på dagis och man blir så ledsen då man hör att sådant här händer. Det är något som absolut inte skulle få hända och de bryter faktiskt mot sin tystnadsplikt. Personligen tycker jag att liknande diskussioner inte ens hör hemma i kafferummet på dagiset. Visst måste vi diskutera barnen och ibland familjerna också, men vi har ingen rätt att döma eller spekulera i så banala saker som dessutom absolut inte har något med barnets liv på dagiset att göra. Att dessutom göra det över barnens huvud är ännu värre. Barnen hör och förstår så mycket mer än man tror.
Tack för ditt svar! Jag förstår att du som proffs säkert blir ännu mera upprörd än jag blev. Tycker ju inte heller att diskussioner som de jag hörde någonsin behöver eller får föras. Och det du säger om att barn uppfattar och förstår – jag håller helt med dig.
Nu uttrycker jag mig klumpigt, men jag tror hårt på att ”man får vad man betalar för”.
Stadens löner för t.ex. barndagvårdare är så låga att det är svårt att få utbildade och kompetenta personer att söka platserna. Då får man dessa stjärnor som inte förstår tystnadsplikt eller varför det är fel att tejpa fast bråkiga barn i stolar.
Å andra sidan finns det ju faktiskt helt underbara människor som jobbar på stadens daghem. Sådana som varje dag gör mycket mera än det som krävs av dem, som aldrig verkar gå över staketet där det är som lägst. Som ser barnen som unika individer, uppmärksammar dem och lär känna dem. Jag blev alldeles rörd senast för en vecka sedan när jag fick inte bara ett utan två samtal från dagis eftersom de skulle baka pepparkakor och ville prata om hur de skulle ordna det på bästa sätt med tanke på Ingrids allergier.
Onekligen. Jag bor med en sådan 🙂