Det är nu vi skapar den jul som vi kommer att ha i vår familj. Det är nu vi formar traditioner och värderingar. Och jag vet med hela mitt hjärta att jag vill att julklappar ska vara en del av vår jul. Men jag känner mig ytterst osäker på det här med tomten.
Tomten finns inte. Tyvärr. Det hade ju varit väldigt praktiskt och billigt om han fanns. Och framför allt – väldigt rättvist. För jag inbillar mig att tomten om han fanns skulle ge alla barn lika många julklappar. Eventuellt lite färre åt de som redan drunknar i saker, för att det också är en form av rättvisa. Men rimligt och rättvist skulle nog tomten hantera sitt uppdrag. Om han fanns alltså.
Men nu gör han ju inte det. Så hur ska vi hantera honom i vår familj? Jag vet inte. Hittills har barnen varit så små att det inte spelat någon roll hur vi gjort och vad folk har sagt. Minnet är kort och fjolårsjulen är alltid långt borta i ett litet barnaliv. Men nu måste vi börja bestämma.
Mitt största problem med tomten är inte att mina barn en dag ska darra på läppen och undra hur de någonsin ska kunna lita på något jag säger om tomten inte finns. Det tror jag de och vi skulle komma över.
Nej. Mitt största problem är att jag vill att julklappar också för mina barn ska vara något de ger och får. Och med tomten med i ekvationen får givandet lätt en undanskymd roll. Varför skulle man ens behöva ge om en överjordisk tomte fixar allt? Det är inte rimligt. Dessutom vill jag att mina barn ska tacka sin mormor för de julklappar de får av henne, inte ge tomten äran. Och för det tredje är tomten som fenomen ganska dramatiskt och spännande och det kan vara svårt att göra Jesus till julens kung när tomten är med och tävlar. Jag inbillar mig att mormor, hur fantastisk hon än är, inte stjäl showen på samma sätt.
Egentligen frågar jag alla er med barn och äldre barn: hur har ni gjort och hur har ni tänkt? Jag tycker som sagt att vi kommit lätt undan hittills på grund av barnens ringa ålder, men nu börjar det på allvar.
Jag är inte skeptisk till tomten för att jag vill förstöra mina barns jul och göra den fattig. Jag är skeptisk till tomten för att jag vill ge dem en verkligt rik jul som på riktigt vittnar om det som vi alla redan vet i teorin; att gemenskap, kärlek och frid är det viktigaste.
Nästan för lycklig 
Vi har aldrig haft jultomte i vår familj, och ganska sällan i min barndomsfamilj, något som jag tror bottnar dels i en äldre släktings enorma chock (flera generationer tillbaka) när hen fick veta att tomten inte finns på riktigt, dels i att min syster höll på att få hjärtslag när hon var bebis och min pappa första gången skulle vara jultomte. Tomtemasker är väldigt obehagliga, speciellt om de pratar med ens pappas röst.
Vi har aldrig sagt åt Lovis och Idun att tomten finns på riktigt. För det första är det ju inte sant och för det andra känns inte som om den delen av jultraditionerna är särskilt viktig. Barnen verkar inte sakna tomten alls, julen är rolig ändå och de har aldrig vant sig vid tomtetanken. (Något år tror jag till och med att de själva var jultomtar och delade ut paketen.) Min enda betänklighet är att våra barn kanske förstör för någon som vill upprätthålla myten om att tomten finns genom att berätta hur det är på riktigt.
När det gäller gåvor från mormor, gudföräldrar och liknande, blev jag lärd att de skickade paketen till julgubben före julen, så att han sen kunde dela ut dem åt oss. Jag tackade alltså alltid dem som gav gåvorna åt mig, julgubbens ”riktiga” gåvor var fixade av mina föräldrar.
Tomten har spelat en liten roll i vårt firande. Ibland har vi haft besök av tomten, ibland inte. Vi har aldrig lärt barnen att tro på tomten ”allvarligt”. Vi har alltid sagt att t.ex. mormor har köpt den här julklappen. De stora barnen var 5 och 3 då min pappa var som tomte. De upptäckte genast att tomten hade likadana skor som morfar. Senare har vi också haft bekanta och nära som tomten och det har funkat bra. Ofta vet barnen vem som är tomten och ändå finns det lite sådan spänning och glädje. En orsak att jag vill ha tomten kvar är det att jag själv deltog i ”joulupukkipalvelu” varje år i min barn- och ungdom. Vi (joulupukki ja tontut) samlade pengar för scouter genom att besöka familjer på julaftonen. Vi små tomtar sjöng, lekte och delade ut julklapparna. Det var väldigt roligt, spännande och lärorikt att se olika traditioner!
Vi har haft jultomte tidigare år men för en månad sen frågade 7-åringen vem det är egentligen som betalar julklapparna. Då fick vi oss en funderare . I år har vi klapparna under granen och bara några till var och en. Vill liksom du få fram julens riktiga budskap, Jesu födelsefest och omtanke och värme till medmänniskor. En välsignad jul till dig och din familj, Amanda. / Mikaela f. Nordlund Hjulfors
Håller med om det där med att ge och få.
Hos oss har det fungerat utmärkt med en tomte som delar ut julklappar som andra skaffat. Vem säger att det är just tomten som ska fixa alla julklapparna i världen? Han delar ut, och läser vad som står i paketkortet, typ God jul Ingrid önskar mamma. Win-win. Toimii. Fungerar även med äldre barn som börjar bli skeptiska till tomtens existens.
Själv minns jag att jag redan på ettan i lågstadiet fick en liiiten summa pengar för att köpa små julklappar åt alla i familjen. Inte för att öka mängden julklappar utan för att förstå pointen med att ge och få.
I min familj brukade vi skicka våra julklappar som vi ville ge med jultomten genom att sätta dem i en korg på trappan nån kväll innan julafton. Jag fick alltid julklappar av alla släktingar osv, men också någon av jultomten. Jag har bara fina minnen av att vi hade jultomte. Sen har mina föräldrar fostrat mig både kring julen och annars till att andra värden än de materiella är de som spelar nån roll. Julen har varit en tid av gemenskap, traditioner (som jultomten) och att ge och få.
Viktigt i min familj har också varit att man inte får en massa presenter hela tiden utan måste vänta till jul och födelsedagar på det. Det var en speciell känsla att fundera på önskelistan och på vad jag verkligen ville ha, nu när jag fick önska mig. (Givetvis sånt man verkligen behöver som t.ex. nya skridskor om de gamla är för små har vi kunnat skaffa.) Det är något jag vill ta med mig om jag får barn.
Vi har inte haft tomte hemma, utan klapparna under granen. Sedan har vi förklarat för våra barn att det där med tomten är en lek där vissa vuxna gillar att klä ut sig, och att det hör till god ton att leka med och inte avslöja vem som klätt ut sig. På det viset har vi hanterat det faktum att barnen ändå möter tomtar på sina håll, i skolan, på dagis, hos släktingar och vänner.
Vi har också lekt tomte-leken där det är barnens pappa som klätt ut sig och barnen får vara tomtar om de vill. Det har varit tillräckligt spännande fastän masken inte ens varit på hela tiden.
Barnen får välja någon julklapp åt de andra i familjen som sedan nog delas ut av julgubben i leken, men på paketen står det nog av vem de är. Ifjol var pojkarna 5 och 3 år och då var det ännu helt ok. Jag tror nog det är det i år också.
Ja, vi har kanske inte behövt fundera så mycket på tomten ännu. Men det är en intressant fråga.
När jag växte upp hade vi alltid tomte, och så småningom lärde jag mig, säkert av mina systrar, att det var någon bekant bakom masken. Kändes inte speciellt traumatiskt. Minns inte heller vad mamma och pappa sa om vem presenterna kom ifrån. Men nånstans visste jag nog att det var från dem och inte tomten tror jag.
Men nuförtiden är det alltid min bror som är tomte (highlight of the year för en med Downs syndrom) hos mina föräldrar. Så då är det aldrig nån risk att de små tror att han är ‘riktiga’ tomten, eftersom han oftast bara har lösskägg som oftast tas bort efter en stunds obekvämlighet. 🙂
Sen för framtiden med vår Emilia bet jag inte om det blir tomte. Hennes pappa fick ju aldrig se nån tomte komma med presenter när han växte upp i England, och hennes morbror kommer nog att vara tomte så länge hon är barn så vitt jag vet. 🙂
Sen är det ju praktiskt (om än lite fuskigt och oärligt) att skylla på att tomten håller koll på att barnen uppför sig, innan jul. Det brukar alltid minska något på eventuella busfrötendenser. 🙂
Tomten tycker jag ändå är en rätt trevlig myt. Och man kan ju ha den storyn att han paketerar in presenterna eller bara delar ut dem, eller att han helt enkelt samarbetar med alla mammor, pappor, mormödrar osv. Och man kan ju också säga att han jobbar för Jesus, eller få honom att säga nåt som tar bort fokus från honom.
Det som är bra med tomten är ju att man kan göra hur man vill med honom. Och så länge man lär barnen varför vi faktiskt firar jul, tror jag inte att han gör så mycket skada.
Amanda det låter som om du ren hittat svaret. Att det handlar om att göra Jesus till kung (inte tomten) och om gemenskap. Och vad gäller julklappar så är det ju precis som du skriver. De kommer inte från en ”aldrig sinande källa” utan av mänskor som köper och ger för att de (förhoppningsvis) vill och tycker om våra barn. Och att vi tillika vill lära våra barn att man också blir glad av att själv ge och inte bara få. Vi försöker göra julen så enkel som möjlig. Och koncentrera oss på det väsentliga och verkliga. Tomten har vi slopat. Jag tror att det i längden handlar om vad man vill att ska lämna kvar i minnet och hjärtan på barnen. Vill man att de ska komma ihåg julfirandet som en enda soppa med Jesus barnet, tomte, pynt och gran, julklappar och Hej tomtegubbar eller vill man att julen blir en fest då vi firar Jesus och tar tid till att vara tillsammans och har det extra mysigt och gott? Och det behöver ju inte bli tråkigt fast man slopar allt det oväsentliga. Själv tycker jag det är roligt och samtidigt utmanande att ”skapa” vår egen jul. Ännu är barnen så små så de nöjer sig med lite. Fast Noah, som har allt mera börjat prata om tomtar och julklappar, behöver nu som då bli påmind om varför vi firar jul. Jag ser sååå fram emot julafton för det är första året vi kommer att vara hemma 🙂 Min längtan vad gäller julfirandet är att det sku bli en fest som vår familj firar på ett sätt som ärar Jesus.
Vilken bra text! Håller så med dig! Fast det här är en ganska känslig fråga att diskutera, har jag märkt… 🙂
Hos oss berättas det vem som gett vilken klapp och ”att vara tomte” innebär att man klär ut sig på julafton och delar ut klapparna. Barnen får bestämma om de själva är tomtar eller om de vill att någon vuxen (vem) är det.
Enda problemet med detta system är krocken med tomtetroende vänner…
Jag har växt upp med tomten… Han kom alltid körandes i min farbrors bil och det var så spännande så jag och mina syskon höll på att dö…fastän tomten var min farbror… Min man var en gång tomte här hemma hos oss…och skrämde halvt ihjäl barnen , fastän tomten hade pappas skor på sig. Så hos oss har vi klapparna under granen och barnen delar ut dem. De vill inte ha nån tomte. Sen så tror jag ju inte att tomten är så farlig att ha. Jag tror inte att han tar bort Jesus från våra jular. Det handlar väl lte om hur vi som föräldrar hanterar det hela inför barnen.här har vi alltid varit öppna med att tomten inte finns på riktigt och det har inte varit nå större diskussioner kring det. Däremot så är det ju så att nångång behöver man hitta sina egna traditioner… Lycka till med att hitta era! 🙂
Vi har aldrig haft tomte och barnen har inte heller önskat någon tomte. De får själva dela ut julklapparna och ibland har de haft tomtemössor på sig. Lustiga situationer brukar uppstå när halvt obekanta människor frågar av dem om de varit snälla och väntar på tomten? De svarar att vi inte har någon tomte och de vuxna som har frågat blir helt ställda och vet inte vad de skall säga…
Vi har ibland haft julgubbe, ibland inte. Har ännu små barn och är i ungefär samma skede som du att våra traditioner nu grundläggs. Vi säger inte att klapparna kommer från julgubbens verkstad el.dyl. utan snarare att han funkar som en slags postinstans som ser till att klapparna når fram. Vi tycker också att det är viktigt att man vet av vem man fått vad så man kan tacka rätt person, och också få tack av andra. Att helt skippa julgubben har inte varit aktuellt eftersom vi på båda sidor har syskon med (några år) äldre barn som från början blivit vana med julgubbe. Därför är det naturligt att julgubben förekommer åtminstone de jular man firar med dem.
Intressant diskussion! Det är roligt att höra om olika traditioner!
Härligt med en liten ny läsare, magiskt!
Vi brukar ha en julgubbe på besök, och han ger en julklapp per barn. Resten kommer under granen och då får barnen klapparna av mormor osv, så de kan tacka. och de ger julklappar till faddrar osv, något som de själva gjort och fixat. i min familj fick vi alla julklappar av julgubben, men det här är från min mans familj och jag tycker det är smart. Det är jättespännande och roligt med julgubben (och vi vuxna brukar också få klura på vem det var som var julgubbe då mamma/pappa fixar och vägrar säga vem det var), men samtidigt givandets glädje och tack för de fina klapparna som de sååå önskat sig osv.
Hoppas ni hittar på något bra system som passar er och är roligt men inte tar bort fokus på varför vi firar jul… 🙂
Vi hade tomte varje år, jag älskade det men lärde till sist av mina klasskompisar att tomten inte fanns vilket resulterade i att det inte var en så stor chock. Mamma gjorde okcså ibland så att julklapps påsarna lämnades utanför dörren för ”tomten var för upptagen att hinna till alla barn” så han hann inte komma in o hälsa på. Vilket kan vara bra om barnen är rädda för tomten o så slipper man den äckliga masken/skägget.