En ny läsare är född. En kraftigt begränsad sådan. En stundvis helt hjälplös sådan. En som blir alldeles matt av ansträngning efter en liten stund men en som snart vill igen. En liten läsare.
Det är på inget sätt mirakulöst att som 4-åring kunna läsa några lättlästa ord. Och samtidigt är det på alla sätt just precis mirakulöst varje gång det föds en ny läsare, hur och när det än sker.
Nästan för lycklig 
Härligt! Det är nog alltid ett litet under när ett barn börjar läsa på samma sätt som det är ett under när någon börjar gå eller prata.
Visst är det så. Tänk så mycket en liten människa ändå lär sig.
En underbar och högt älskad liten läsare. Och jag minns med glädje den dag hennes mamma knäckte koden. Och hur några dagar senare läste 100 sidor i den tjocka Bullerbyboken.
Ja, mamman knäckte nog en kod. Och tänk så mycket glädje det kodknäckandet har gett henne senare.
KLART att det är magiskt! Jättemagiskt. Det är nu det börjar. Det är nu hennes färd in i alla äventyren plötsligt blir möjliga. Att följa med ett barns första, utmattade och stapplande steg som läsare tror jag blir extra mycket värt när man själv är en bokmal och barnet i fråga är ens eget. Man VET hur härligt det kan bli och vilka underbara upplevelser barnet i fråga har framför sig. GRATTIS INGRID, säger jag bara, och delar glädjen till fullo med dig!
Jag håller med dig. I allt du säger. Jag som på många sätt är en ganska lat förälder orkar nästan hur mycket som helst med allt som kan tänkas uppmuntra Ingrids läsande. Allt för att hon någon gång ska få upptäcka samma underbara värld av böcker som jag själv fått upptäcka.