Jag och mina två äldre yngre systrar är födda inom fyra år och en vecka. Jag kommer knappt ihåg någon åldersskillnad någonsin. Vi var en enhet, en hög. Vi hade samma fritidsintressen och samma kompisar i lekparken bakom huset. Att få ha så jämngamla syskon är en gåva.

En gåva som mina barn inte fått. Med en åldersskillnad på drygt fyra år kommer de inte på länge, länge (om någonsin) att vara jämngamla. Det är ett faktum som jag sörjer mindre och mindre ju mer jag ser av den syskonkärlek som växer fram mellan dem. I ärlighetens namn mest från Ingrids håll. Av förståeliga skäl.

De senaste dagarna har Arvid ibland avlagt visiter i Ingrids rum. Då får de en liten stund för sig själva. Ingrid pratar och sjunger. Arvid jollrar och viftar. Ropar till ibland till systerns fasa.

– Nej, älsklings-Arvid. Du får inte ropa för då kommer mamma och pappa och hämtar dig.

Igår var han där en hel halvtimme. Jag hann motionscykla tolv kilometer. Och dricka vatten. Och när jag sedan hämtar honom är det en sista grej som de måste göra. Ingrid måste viska en sak åt honom, en hemlighet.

Vad det var för hemlighet har jag ingen aning om. Det var en hemlighet mellan två syskon.