Jag är en sådan som googlar. Som formulerar kryptiska meningar och frågor som jag ibland tror att ingen annan någonsin formulerat för att sedan märka att en massa andra redan gjort det och att en massa olika svar och erfarenheter finns samlade i något forum någonstans.
Som jag kan älska internet ändå.
Sedan Arvid föddes har jag ibland googlat fraser som jag kombinerat med ordet amning. Och jag har insett det magiska med amningen, det dom jag måste erkänna att jag aldrig förr insett. Är du beredd? Okej, här kommer det.
Det magiska är att amningen i sig själv är lösningen på alla problem som är förknippade med den.
Har du ingen mjölk? Amma mera! Gör det ont när du ammar? Amma mera! Blöder dina bröstvårtor? Amma mera! Har du för lite mjölk? Amma mera! Har du mjölkstockning? Amma mera!
Och jag tänker att det här måste vara ganska tungt att läsa för den som verkligen kämpar. Den som redan ammar tio timmar i dygnet för att kunna ge sitt lilla barn något gott. Den som då börjar amma fjorton timmar för att det kanske kan vara lösningen. Och så kanske det inte alls är det.
Överlag är jag lite skeptisk till det som nog ändå måste kallas amningshysteri. Jag finner det till exempel intressant att ingen på bb någonsin frågade om jag tänker amma min bebis. Och lika intressant finner jag det att väldigt många utanför bb sedan frågar om jag ammar min bebis.
Ganska många nya mammor svarar ändå nej på den senare frågan. Och det kanske är smärtsamt att behöva göra det. Kanske de där fjorton timmarna ändå inte gav önskvärt resultat. Kanske hon äter depressionsmedicin för att hon känt sid ledsen varje sekund sedan bebisen kom. Kanske bebisen totalvägrar och hon känner sig avvisad av den lilla människa hon älskar mest.
Kanske vi kan komma överens om att hon säkert berättar om hon ammar om hon vill.
(Och ja. Både jag och hon vet att du inte frågar av illvilja. Knappast ens av harmlös nyfikenhet utan bara för att du bryr dig. Men det kan ändå kännas väldigt tungt att vara tvungen att svara. Jag minns att jag en gång i en kolumn om samma ämne skrev såhär: Om jag inte vet vad du heter behöver du inte veta vad jag gör med mina bröst. Och mycket har hänt på fyra år, men jag tycker den meningen håller fortfarande.)
Nästan för lycklig 
Jag minns att jag blev mycket förvånad över att så många frågade om jag ammar. Även människor jag knappt känner. Flertal gånger var det en av de första frågorna dessutom då jag träffade någon första gången efter att Agnes fötts.
I och för sig så frågar fortfarande folk om jag ammar men nu med en överraskad ton i rösten. Att amma vid dryga 9 månader är tydligen lite märkligt enligt en del.
Jo, alltså det är väl så att man måste amma 6 månader men egentligen inte får amma 7 månader. Jätterimligt.
Du skriver så himla klokt, vackert, begåvat och ärligt. Alltid roligt att titta in här! Ville bara säga det.
Vilken fin kommentar! Stort tack för den. Kommentarer som din får mig att vilja blogga ivrigare och mera. Tack igen!
Haha! Den där kursiva meningen är bra!
Jag tror ingen frågar om det på BB för att de a) inte har tillräckligt med kunskap om hur man skall få amningen att fungera och b) inte har resurser att sätta på de mammor för vilken amningen inte fungerar. När du fött så är nästa mål att skicka hem dig, inte att amningen skall fungera.
Och jag hoppas alla förstår ”amma mera” inte är lösningen på alla problem. För den som faktiskt måste kämpa är det knappast någonsin lösningen?
Ja, jag hoppas också att alla förstår min ironi. För jag tror inte alls att mera amning alltid är lösningen. Ibland finns andra lösningar och ibland finns ingen.
Bra skrivet!
Ammar själv inte och har reflekterat en del över hur folk reagerar till det faktum.
Jag var redan under tiden jag väntade lite ”neggo” till ammning, men hade bestämt mej att gå all in. Nå, då blev det så att jag akut snittades, innan förlossningen hade kommit igång. Det tog mångar timmar innan jag fick se min bebis, och när jag äntligen fick det, så trycktes han mot bröstet direkt. Han var förstås jätte hungrig. Men jag hade fortfarande inte sett hur han såg ut. Jag kämpade på under BB tiden, men det ville inte. När jag väl tagit beslutet att jag ger upp, det var ju inte enbart för att ammingen inte kom igång. Jag känner mej själv så mycket att jag visste att jag måste få ”vardagen” sen när vi kom hem att fungera, så som det det fungerar efter en stor bukoperation. Men nån förståelse när jag på bb frågade varför ingen hade talat/frågat om ammning fick jag inte. När man väljer att flask mata får man klara sej bäst man vill!
Jag var glad när jag slapp från det jag tyckte var ett hemskt ställe. Väl hemma fungerade allt bra. Jag har inte ångrat mitt beslut, men jag har blivit så trött på folk som har ”rätten” att tycka en massa om just mina bröst.
Det jag vill komma till, är att jag önskar att jag hade mod att säga nån gång till nån att ”jag vet faktiskt inte vad du heter, du behöver inte veta vad jag gör med mina bröst!”
Och tack för att du delar med dej! Gillar din blogg!
Tack för din kommentar, Monica! Vilken tuff start ni fick och så tråkigt att det gjorde att du inte kunde trivas på bb och njuta av vistelsen där. Men skönt att höra att allt blev bra sedan när ni kom hem! Hoppas du trivs med att vara mamma! Och roligt att du tycker om min blogg.