I väntan på den nya bebisen försökte jag förbereda Ingrid på det faktum att nyfödda typer nästan bara sover och äter. Så att besvikelsen över den nya familjemedlemmens passiva livshållning inte skulle bli alltför stor. Jag hade ju ingen aning om att jag och Ingrid skulle se på en babys förmåga på helt olika sätt.

Hon har nämligen blivit expert på att se allt han kan och ger honom beröm varje gång han:

– rapar

– klarar av ett blöjbyte utan skrik

– har öppna ögon och känns sådär pigg på livet (som kontrast till det vanliga dåsandet)

Och vilket beröm sedan. Åh, älskling! Mitt gullöga! Tänk att du kan så bra redan fast du är så liten. Storasyster älskar dig. Du är finast och sötast i hela världen. Du är vår Arv och vi är så glada att du finns.

Och världens kanske mest älskade lillebror tittar förvånat och obrytt tillbaka på den ljusa, högljudda varelsen som ibland trycker till honom när hon pussas och småkväver honom när hon kramas.

I alla fall.

– Arvid kan ju inte leka så bra ännu, sa jag ett par gånger riktigt i början.
Ingrid förstod inte vad jag talade om och han gjorde sådär som barn gör – han växte med det förtroende någon visade honom. Så visst leker han. När vi är kungahus eller hov är han alltid prins Arvid. Och i Lotta på Bråkmakargatan har han en självskriven roll som Jonas. Kanske en mera tillbakalutad och tonårig variant av Jonas. Men i alla fall. Med är han. Leker gör han.