Man kan ha åsikter om många olika ting. Till exempel om nappar (eller tuttar som de flesta väl säger i det här landet. Själv gör jag inte det). Vad tycker du? Är du en förespråkare eller en motståndare? Och varför? Bring it on. För just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska ställa mig.
Nästan för lycklig 
Alla våra barn har älskat nappar så jag är en förespråkare. Livet har kännts mycket lättare därför att de har varit nöjdare med en napp i munnen. Jag har inte ammat dem så ofta på nätterna därför att det har räckt med att ge en napp. Några av barneen har varit väldigt beroende av nappen- Ändå har det gått hyfsat bra att avvänja från nappen. (Det första barnet var ett undantag men det berodde på det att han var för gammal då vi tog bort nappen.)
Tack för ditt svar! Får jag fråga lite mera? Ungefär när har ni avvänjt från nappen? Och hur?
Vårt äldste fyllde 3 år och fick välja en present i stället för nappen. Fast han hade använt nappen bara på nätterna, var det väldigt svårt för honom att avstå från nappen. Han drägalde under dagarna, ville ge presenten bort, grät och skrek säkert en vecka. Därför har vi slutat med de andra barnen då de har varit ca. 1,5-2 år. De har varit så små att det har gått utan större dramatik. Först har de varit utan nappen under dagarna och sen har vi bara berättat om att de inte mer får nappen då de ska sova. Två av barnen har kanske haft lite svårt att somna under de första kvällarna men annars har det gått väldigt bra. De har glömt bort nappen ganska fort. Vårt fjärde barn fick ha nappen fast han hade fyllt 2 år för att vi ledde ”tillsammans” två förälder-barn-musiklekisgrupper så det kändes tryggt att ha nappen med om han skulle ha blivit arg under musikstunden. Han började bita nappar efter han hade fyllt 2 år så att de gick sönder. Troligtvis tappade han lusten att suga på nappen och han slutade själv helt och hållet då han var 2 år och 1 månad. Väldigt smärtfritt!
Okej! Tusen tack!
Jag är för napp, vår son var inte nöjd vid bröstet, ej heller hungrig, han ville helt enkelt ha bröstet för att snutta på.hade stort sugbehov. Gav napp istället och han sov bättre, även på dagarna.Gick upp som vanligt trots napp och det var i första hand inte för nattsömnen han fortsatta äta på natten, utan framförallt att han inte vaknade lika lätt. Det är lättare att ta bort napp än tumme..och det är vårt vuxenansvar att göra det. Vi tog bort den vid 2 år, inga problem alls. Bara glömde dem över en resa, sen var de borta. Innan den påverkar tänderna och talet helt enkelt.
Intressant. Vi tog bort Ingrids napp vid ungefär 1,5 år och det var tydligen för henne en ganska dålig tidpunkt eftersom hon efter det kom in i ett ännu sämre sömnmönster än hon hade innan.
Jag vet inte! Nappavvänjningen med nr 1 känner du ju igen med nr 2 har vi ju ändå haft napp. Gissar på att jag skulle ha napp även med ett tredje barn för att det är så behändigt att ta till om de blir griniga precis då man inte riktigt har tid med något annat än att slänga åt barnet en napp.
Jo, avvänjningen med nr 1 minns jag nog. Samtidigt blev det ju bra då sedan då det faktiskt blev så jag förstår nog att ni inte avskräcktes helt.
Jag hade nästan bestämt att Agnes inte skulle ha napp. Fram till att det visade sig att hon använde mig som tröstnapp istället samt skrek som en galning varje kväll de första månaderna Det slutade med att vi tränade henne att ta napp- för hon ville först inte ha men efter några veckor av aktivt trugande blev de vänner, hon och nappen. De är fortsättningsvis goda vänner och oj vad skönt det är att få nappen att smutta på då man ska sova tycker Agnes, som i regel har svårt att varva ner och komma till ro men som helt klart har lättare att hitta sömnen med nappens hjälp.
Hittills har vi inte ångrat att vi gett henne napp men en negativ grej är att hon tappar den om nätterna och hittar den oftast inte själv.
För oss har det varit helt rätt med napp (fast då har vi ju ännu inte gått igenom avvänjningen).
Ingrid hade napp och jag minns dilemmat med att den tappades bort på natten och inte riktigt hittades sedan. Under en lång period hade vi minst tjugo stycken nappar i sängen varje natt för att öka hennes chanser att hitta åtminstone en av dem när hon vaknade. Jag tror det hjälpte även om det kändes lite suspekt.
Alltså min åsikt är följande: Ok med napp men då måste man vara solidarisk med ungen och inte plötsligt bara bestämma sej för att nu får du den inte heller.
Det är inte hyggligt med ungen. (Samma gäller potthysterin. Träningen som det alltid hetsas med.Vi har alltid väntat på barnet. Tills det är moget. Respekt.)
Våra barn har inte använt napp.De har konsekvent spottat uut den, varenda en. Jag har istället ammat, ammat vilket ju nog har varit tröttsamt och begränsat mej, men tja om Arvid vill ha napp, ge den, men låt honom få den tills han fattar att han själv väljer att ge den ifrån sej, tex i utbyte mot nåt annat.
(Sen var det ju nåt med tandutvecklingen också men det kanske du kan kolla upp på rådgivningen…)
🙂 hälsn Mi.
Jag förstår och tycker mycket om din tanke om att vara solidarisk med barnet. Samtidigt vet jag inte heller hur solidariskt det är att låta nappen hänga med i fem-sex år om barnet skulle visa sig önska det.
Mina två äldsta barn tog nappen genast, redan vid BB tog dom den till sig. Men minns att jag ”smugglade” in den för att jag upplevde att det kanske inte var helt OK att ge den på BB, eftersom man var orolig för att det skulle krocka med amningen på något sätt. Men när brösten blödde och bröstvårtorna var fulla av skorvar, kändes det otrooligt skönt att bebisen kunde suga på något annat ett tag. Vårt tredje barn totalvägrade napp. Hur vi än trugade spottade hon ut den. Och det var då jag på riktigt märkte fördelarna med napp. Vår yngsta kunde bl a aldrig riktigt söva sig själv, som de andra gjort med nappen. Hon ville inte heller ligga vid bröstet på natten, utan hon skulle t ex ”skakas” till sömns.
Barnen slutade med sina nappar strax före de fyllde tre ungefär. Även om de var väldigt fästa, och som jag upplevde det beroende av sina nappar, gick det helt smärtfritt. Vad jag minns var det inga speciella krusiduller, utan mera att vi liksom avtalade oss fram till att det var dags att sluta. Jo, förresten, ett ganska bra tag före hade vi nappen bara vid vila och natt. Annars skulle de ha gått dygnet runt med den, speciellt pojken. Trots att de sugit mycket på nappen har jag ändå ammat, nästan upp till att de varit ett år.
Så min högst personliga rekommendation är att prova iaf. Ganska snabbt märker du om det är till nytta eller inte. Pro-napp alltså!
Roligt med en kommentar av en som prövat på både ock och därför kan se för- och nackdelarna ganska tydligt. Ännu en pro-åsikt.
Jag är för napp, båda våra har haft. Här på vår rådgivning rekommenderar dom att ta bort den vid ett års ålder. Det har funkat jättebra, dom förstod ingenting vart den försvann. Vi har tagit bort den direkt efter deras ettårsdag. Man ska alltså sluta med den för tändernas skull. Enligt dom som vet. Här i vår kommun.
Ett år låter vettigt. Som jag sa i en tidigare kommentar var 1,5 för sent för Ingrid. Eller för tidigt. Helt fel hur som helst.
Jacob tog napp, gav sina till tomten då han var 2 år och 3 månader. Sista månaderna han använde den var endast vid läggdags och vid middagsvila. Enkelt att vänja av med den, 2 kvällar med gråt sedan var den glömd.
Adam har aldrig använt napp, vi försökte men han ville inte. Båda sätten går bra, men jag föredrar napp. Av egoistiska skäl, är så enkelt för barnet att komma till ro, tröst i t.ex. bilen, flyget. Kan tillägga har ammat båda lika mycket och båda har periodvis använt mig som napp, så i det avseendet har det inte varit ngn skilnad hos oss.
Tack för ännu en kommentar med perspektiv på båda sätten!
Ingen aning, inget av barnen har velat ha någon… Första gången tyckte vi det var jättepraktiskt (aldrig avvänjning, hurra), men sen fick jag agera tröstnapp länge, länge… Så andra gången tänkte vi vara mer envisa, lillebror skulle minsann använda napp. Tji fick vi, han ville inte heller ha. Men jag tycker det verkar vara väldigt behändig tröst för den som har nytta av den….
I min okunskap trodde jag tills nu att nog i princip alla bebisar vill ha napp. Men så är det då tydligen inte. Intressant att båda era barn varit så ointresserade.
Bidrar med ett citat av A i Gerby då han var nästan tre år. De två första citaten läses med dramatisk och bestämd treåringsröst. ”Mamma, har du och pappa gömt mina nappar?” ” Mamma det här fungerar inte. Jag behöver min napp. Det fungerar inte, mamma!” Då detta inte bet på mamma M så bytte han taktik och fortsatte med bebisröst: ” Mamma, jag är nog ganska liten ännu. Jag behöver nog min napp. Jag är ganska liten ännu”. Sen kom han nog över det hela ganska snabbt.
Ha! Klockrent! Jag gillar taktikbytet, från myndig och rationell stämma till bebisröst. Alla medel är tillåtna.
Jag har varit orolig för avvänjningen och därför valt att inte introducera tutt. Jag har helt självmant ammat i stället. Vår mellanpojke (Sparven) klarade sig utan men med facit på hand skulle han säkert ha gillat tutten. Å andra sidan är ha så envis och högljudd att han nog skulle ha den ännu. Det finns studier (passligt flummigt eller vad, men har lärt mig det i skolan) som rekommenderar tutt från ca 2 veckors ålder eller då amningen fungerar. Det är en faktor som lite minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. Sedan vet jag många som tagit bort den i 10-12 månaders ålder.
Skulle barnen ha tagit tummen till tröst skulle jag helt klart ha tagit till tutten i stället. Men har alltså inte behövt göra det. Någonstans läste jag också att inte ha tutten som svar på allt, dvs faller man så det gör ont kan man bli tröstad på annat sätt. Då är det lättare med avvänjningen. Men har då som sagt ingen personlig erfarenhet.
Min levnadsvisdom efter 3 barn är att man ska göra det som känns lättast just då och ta problemen ifall de kommer. Kämpa skall man bara med det man tycker att är väldigt viktigt. Lycka till hur ni än väljer! Och visst är en tutt i munnen väldigt gullig på sitt sätt.
Bra poäng med att nappen ju inte ska vara svaret på allt! Jag har någon sett hur föräldrar liksom tvångsmässigt matar in nappar i munnen på sina ganska stora barn när de helt klart har något annat ärende och vill något annat (typ berätta vad som är fel, men det blir ju lite svårt med propp i munnen).
Emot. Körde helt utan med vår förstfödda. Tyckte att det var onödigt att introducera något som i ett senare skede kunde vara väldigt svårt att överge. Sen kom vårt andra barn, som var en väldigt rastlös och orolig liten flicka – sällan nöjd, om än inte riktigt missnöjd heller. En kväll strax innan middagen när hon var några veckor gammal satt jag i ren desperation en napp i munnen på henne. Minns det så väl, för det kändes ungefär som när epiduralen satte in under förlossningen. Allt blev helt stilla. I en och en halv timme låg hon i ett soffhörn och såg ut som lillebror i ”Nämen Benny” -boken. Nästa dag spottade hon ut nappen och vägrade ha den. Så nej, vi har inte haft napp till våra barn, men mina stora principer nöttes ner väldigt snabbt när jag var i nöd, märkte jag.
Fräscht med en emot-tanke. Vill du utveckla den och berätta varför du är emot? Fantastisk jämförelse med epiduralen. Åh, epiduralen.
Hm. Mitt resonemang gick nog ut på att det kändes orättvist gentemot barnet att begränsa hens enda sätt att meddela sig på. Napp kändes som ett hjälpmedel för föräldrarna snarare än för barnet i den bemärkelsen.
Sen så tror jag också att jag hade praktiska invändningar. Jag såg framför mig hur jag med lätthet skulle kunna skapa självförvållade kriser genom att glömma nappar här och var och på så sätt skapa stress för alla inblandade.
När jag nu ser mitt första argument i skrift, i efterhand, så inser jag att jag fortfarande tänker såhär, men med en mycket större medvetenhet om att teori och praktik är två olika sfärer. Är man inte pragmatisk då nöden är stor så blir man bara olycklig. Skulle jag ha haft en bebis som a) ville ha napp, b) skulle ha visat sitt missnöje på ett explosivt sätt så skulle jag garanterat ha introducerat napp tidigt och struntat i mina ideal, bara för att överleva. Därför har jag heller aldrig tänkt att mina principer bör gälla alla barn. Kontentan är alltså, att våra barn var nappfria för att det var möjligt att göra så…
Jag tror dock också att min egen bakgrund spelar viss roll. Jag och mina syskon hade inte heller napp när vi var små, åtminstone inte med någon större regelbundenhet. Jag hade alltså med mig någon bild av att napp inte var nödvändigt. För mig var det nappfria naturligt. För majoriteten är det dock napp som är det naturliga, tror jag i alla fall.
Hos oss använder vi napp. Det bara blev så, tror det var J som tryckte in den redan på BB och M tog glatt emot den. Hos rådgivningen sa de att han gärna får ha den eftersom amningen fungerar bra , men de rekommenderade att man slutar med napp vid 10 månader (sugbehovet avtar då menade de). Så eventuellt slutar vi med napp då om det går bra.
Låter sunt och bra! Fick ni en på BB eller hade ni med en själva? Vi såg nämligen inte ens skymten av en sådan under vår vistelse.
Är nog en förespråkare för tutt, men tycker att endel kanske är lite för försiktiga med att avvänja sitt barn från den. Min Odin (nu 3 år) fick ha tutt tills han var ett år, sen tog jag bort den helt enkelt. I två-tre dagar var det lite skrikigt när han skulle sova men sedan var den glömd.
Det tycks vara många som tar bort den då barnet är kring ett år, så det kanske är en riktigt bra tidpunkt. Kul att det gick så smidigt för er!
Vi avvaktade med napp, hade köpt redan innan förlossningen, men ville vänta och se hur stort sugbehovet var innan vi gav, och så hade jag läst överallt att man ”måste vänta minst två veckor innan man ger napp så barnet lär sig ta bröstet först”. När grabben var 1 vecka gammal låg han och snuttade på mig en hel natt, följande morgon fick han en napp och sen var det bara äta-sova som gällde på nätterna.
När han fick sin första tand vid ca 7 månaders ålder, började han bara tugga på nappen och sen var det färdigt! Efter det har han inte använt napp, även om jag ibland hade önskat att han gjort det…