Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Roliga och lite otippade karaktärer, fräscht med mönsterbrytning. Speciell ton. Jag gillade.

Gilla hata horan av Johanna Nilsson. Johanna Nilsson har enligt mig skrivit ett par mästerverk, hon har en förmåga att skildra känslor så bra att man själv känner dem. Den här boken hör kanske inte till mästerverken, men den hade absolut sina sidor.

En fager mö av Joyce Carol Oates. Jag har ännu inte läst en enda bok av Oates som varit dålig. Och jag gjorde det inte nu heller. Den där smärtan och svärtan, ni vet. Den är kuslig men förtrollande samtidigt.

Till mamma på mors dag av Doris Dahlin. Den här boken kan ha varit septembermånads bottennapp. Det är ju inte huvudlöst länge sedan jag läste den, men jag kommer ihåg nästan ingenting. Det säger ganska mycket.

Mormor gråter och andra texter av Jonas Gardell. Också Gardell är enormt säker, besviken blir jag aldrig. Eller nästan aldrig om vi ska vara noga (en gång läste jag faktiskt en roman som inte kändes någonstans). Hans språk golvar mig gång på gång.

How to be a woman av Caitlin Moran. Jag spontanköpte boken på ett skotskt flygfält för typ ett år sedan, först nu läste jag. Och jag höll med ibland och andra gånger inte alls. Och jag skrattade ganska ofta. Och jag läste för en gångs skull på engelska, vilket säkert är nyttigt.

Malin från Skaftnäs av Malin Wollin. När jag läste den här skrattade jag väldigt ofta. Sådär högt för mig själv, ni vet. Hennes självdistans i kombination med hennes snabba språk är en hit. De återkommande hänvisningarna till Duvemålas Kristina gav det lilla extra.

Tretton skäl varför av Jay Asher. Spännande och intressant. Men ibland konstig och lite otrovärdig. Karaktärer som var svåra att komma nära. En lyckad berättelsestruktur men ändå en helhet som inte riktigt höll och som föll lite platt.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk. Den var väl sådär. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte. Det kan hända att jag fann för lite tycke för de centrala karaktärerna. Eller att jag var helt oemottaglig för problematiken. Ja… Sådär.

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Den här tyckte jag däremot om. Jag brukar tycka om tragikomiska böcker. Här fanns dessutom en humoristisk ton genom hela boken och karaktärer som var riktigt mitt i prick.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Småsympatisk och mysig men lite för tråkig och på något sätt lite för förutsägbar. Och lite för mycket hund. Men harmlös och som sagt lite mysig.

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho. Klart bäst i september. Kanske och troligtvis klart bäst 2012. Tyckte så mycket om på så många olika plan och nivåer.

Bloom av Kelle Hampton. Skribenten och fotografen bakom denna överjordiskt vackra blogg berättar på ett berörande och brutalt ärligt sätt om att få en dotter med Downs syndrom. Väldigt vacker bok om att hitta det goda i det oväntade. Fina bilder också.

Jag är sammanfattningsvis riktigt nöjd med september som läsmånad. Några katastrofer fanns egentligen inte. Man tar ju inte skada av att någon gång ibland läsa något som är lite tråkigt.