Magiska måndag. Magiska. Hela gänget sov till någon gång efter nio, steg upp ur sängen någon gång vid halv elva och åt frukost efter det. Hann knappt tömma gröttallrikarna före vi sedan intog lunch (fast däremellan hann jag faktiskt producera en text som snart ska gå i tryck, så det var inte helt sant) och sedan åkte vi iväg. Till flamingo. Där vi aldrig tidigare varit trots att vi bott så nära så länge. Det är väl det som är att vara hemmablind.

Vi plaskade omkring i tre timmar och det var så mysigt. Det är ju inte alla som kan plaska på måndagar så folkmängden var på inget sätt irriterande. Allt var bara harmoni. Och jag, som aldrig i mitt liv varit så tung som jag är nu, kände mig plötsligt nästan fjäderlätt där jag flöt omkring i bassängerna. Jag kom att tänka på hur mycket och ofta jag simmade när jag väntade Ingrid och nu mindes jag varför.

Samtidigt finns det en stor orsak att låta bli. Som gravid är man (eller är det bara jag?) så mycket kropp. Och att då röra sig bland folk iklädd nästan ingenting alls känns på något sätt väldigt utelämnande. Att ha bikini i vecka 38 är som att vara ännu mera än naken i vanliga fall. Ungefär. Jag gjorde mitt bästa för att gömma mig under vattnet under största delen av vårt besök. Det gick halvbra de stunder vi tillbringade i den högst 30 centimeter djupa barnbassängen. 30 cm klart vatten döljer onekligen ganska lite av min nuvarande hydda. Så nästa simhallsbesök lär nog inträffa först när det bor en människa mindre inne i mig.