Du som är helt ointresserad av att få höra om hur underbar jag tycker att min dotter är kan sluta läsa nu. Genast.

Redan ganska tidigt på förmiddagen berättade hon att hennes rum idag är ett slott och att hon vill kallas prinsessan. Det gick vi med på. Förstås. En halvtimme senare sticker hon ut huvudet ur porten till slottet och meddelar att hon från och med nu vill kallas värdelös prinsessa.

Här sätts en förälder på prov. För värdelös kan vi ju inte kalla henne resten av dagen. Men hur gör jag då med den känsliga själ som min dotter är? Den själ som bryts sönder lite grann varje gång hon blir förlägen, den själ som dessutom ständigt har nära till skam, som liksom tar varje chans att skämmas.

Så jag frågar försiktigt om hennes majestät vet vad ordet värdelös betyder. Det vet hon inte, men hon tror att det är något bra. Och jag säger att hon nog menar värdefull som ju betyder fin och viktig. Och medan hon riktar blicken åt sidan och funderar på om hon går med på det eller inte så håller jag andan, rädd att min språkliga korrigering ska strypa den lek som vill komma till framför mina ögon.

Men jag vill ju inte att hon vill kallas värdelös.

Och det vill inte hon heller.

Puh.

Så resten av dagen har vi använt mest kungliga termer här i vårt hem. Värdefull prinsessa har utsett mig till hennes majestät drottningen och sin far till kung. Och hon niger djupt när hon tilltalar oss och gör ofta piruetter. Väldigt värdig. Rak rygg, god hållning och stillsamma miner. Och någon gång mellan lunch och eftermiddagskaffet viskade hon förtroligt att hon ger över halva sitt kungarike åt mig och Fredrik. Vi tackar.