Jag tycker om Ingrids dagis (höll faktiskt på att använda ordet älskar här men kände att det kanske var lite väl magstarkt och hann ändra mig). Men alltså, vilken gåva det är att få känna sig så trygg med de människor som emellanåt tar hand om det allra finaste man har. Ikväll har vi haft föräldramöte och när jag satt där på Ingrids plats vid matbordet (väldigt olämpligt med så hög barnstol för höggravid kvinna) tillsammans med föräldrar till hennes dagiskompisars föräldrar kände jag bara tacksamhet. Jag var tacksam över personalen, över de fina dagiskompisarna och över deras mysiga föräldrar.

Och över att jag inte längre känner mig sådär smårädd och amatörmässig som dagisförälder, vilket jag gjorde i början. När det begav sig för tre år sedan kände jag mig lite som en tonåring på föräldramötet.