Ingrids aftonbön igår: Gud, jag vill att du ska skapa flera nyckelpigor. Och så ber jag att bebisen ska växa och ha det bra i magen. Tack, Gud! Amen!
Min aftonbön igår: Gud, jag vill sova i natt. Bara det. Amen.
Och åtminstone en av oss blev bönhörd. Brutalt bönhörd. Jag och Fredrik somnade före elva och hörde inte ett pip av Ingrid före vid åtta på morgonen. Och inte ett pip av oss själva före vid sex-tiden när vi båda vaknade av chocken över att fortfarande sova. Observera att den gravida i vår familj varken druckit vatten eller besökt toaletten på sju nattliga timmar. Jag kan inte ens med våld komma ihåg när det hänt senast. Men jag tackar och tar emot.
Att för första morgonen på nästan två veckor mötas av en pigg och utvilad Ingrid som fick vakna av sig själv var en närmast magisk upplevelse. Mera sådant!
Nästan för lycklig 
Härligt! Här hade vi en del vakenheter vid 1-2 tiden, men inget långvarigt, mest ”stoppa i tutten o vyssa lite och svänga rätt väg i sängen” sen sov vi bra till kl 5 imorse, men vi somnade alla om efter ett tag och sov då till 7.30 hela bunten. Inte så illa det ändå 🙂
Nä, i vissa skeden har man ju tyvärr inte möjlighet att begära så mycket. Men det blir ju alltid bättre i något skede. Frågan är om det är bättre att veta eller inte veta när det vänder.