Här skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om att vi också i natt har vakat med Ingrid i över en timme, sådär mellan 1.58 och 3.07. Jag vet inte med dig, men om jag ska jobba 8.15 morgonen därpå sover jag helst den tiden. Det betyder att vi vakat en timme fem nätter i rad nu och att det börjar kännas uttjatat och trist. Det betyder också att hennes nätter blir för korta till och med med hennes absurda mått mätt och att morgnarna är en kamp för alla inblandade. Det betyder också att hon somnar på dagen trots att hon inte borde ägna sig åt dylik verksamhet och att läggdags är en ännu segare historia än vanligt. Och då är vi ju inte precis bortskämda med att hon somnar på en kvart eller en halvtimme eller ens en timme. 1,5-2 timmar är det där som det brukar ta och det som vi alla tre pallar med. Men igår tog det tre. Igen. Och vi börjar kunna det nu.
Ja. Inte vet jag. Vår dotter är kvällsmänniska om inte nattuggla. Hon sov i regel så oerhört bra hela sommaren då hon fick följa sin egen rytm. Den dryga vecka som gått har varit ett skämt. Ett sorgligt skämt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite trist. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om den finaste Ingriden som inleder varenda morgon med att säga att hon vill sova lite mera. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det ska gå om det här inte ordnar sig nu fort före vi får vår bebis. Tanken på att mata en bebis på natten och mellan de passen vaka med en fyraåring känns allt annat än lockande.
Ja, jag skulle kunna skriva ett sådant blogginlägg. Ett som andas ömkan och självömkan och hopplöshet och modlöshet och hjälplöshet och rådlöshet och trötthet och icke-tro på framtiden. Och varje ord skulle vara alldeles sant.
Nästan för lycklig 
Nej, det är inte roligt att vara uppe med det äldre barnet då bebisen sover gott. Vi är trötta så trötta även om vi inte vakar särskilt mycket. Men också det klarar vi. Och också det kommer ni att klara. Om det nu skulle behövas.
Vad tråkigt att höra att ni är trötta! Men du har rätt i att ni klarar det. Och vi kommer också att klara. Fem tuffare nätter är tunga nu när vi är ovana, men vi vet ju av erfarenhet att vi klarar många, många fler om det krävs. Bara vi orkar vara snälla mot varandra också när tröttheten känns mördande.
Usch, jag lider med er. Att inte få sova gör en galen. Jag håller tummarna för att det skall reda upp sig. SNABBT!
Ja, galen! Men vi tror ju att det är bara en tillfällig svacka och att vi snart vågar räkna med drägliga sömnmängder igen. Sömn är ju ett grundbehov så man bara måste ju hoppas. Före jag blev förälder hade jag ingen aning om hur grundligt sömnbehovet faktiskt är. Tack för din hälsning!
Det känns bra att läsa om någon annan med jobbiga nätter. Vi är flera som får vara vakna på natten ibland. Jag håller tummarna för att det ska bli bättre för er fort.
Ja, så är det. Ensam är man aldrig om en taskig natt även om det kan kännas så ibland. Hoppas ni också får sova! Redan i natt!
sympatier också från en rätt trött arbetande mamma som inte heller får tillräckligt med sömn..
Synpatier tillbaka till dig! Sömnbrist är hemskt.
Hos grannarna 2 hus bort fanns det också en vakande/morgonpigg/kvällspigg om vartannat-baby och det var alltid en tröst när man själv halvdöd av trötthet i självömkan kunde kika ut genom vardagsrumsfönstret och se att lampan lyste hos grannarna 2 hus bort. Det tröstade lite… Hang in there!
Skönt att dela lidandet, jo! Och vi hangar nog in herr. Vi är ju optimister av naturen och efter en god natt tror vi frimodigt att det håller på att vända igen.