Död, dödare, nyckelpigan.
Jag var nog närmare gråten än Ingrid.
Närmare skrattet också när hon nyktert konstaterade att det är bra att den ju inte kan fly längre nu. Nu är den alltid alltid hos mig
Och närmare skrattet också när hon både uppmuntrande och uppfordrande bad nyckelpigan gå några steg. Efter dödskonstaterandet.
Nästan för lycklig 
Ohhh. Creeeepy! Den där repliken är ju en klassisk skräckfilmsreplik. ”nu är den ju alltid hos mig” och zombievarning om den skulle börja gå…
Oj nej, Daniel! Så du skräms. Jag som aldrig ser skräckfilm kan inga klassiska repliker och hade helt missat den dinensionen av den säkert harmlösa utsagan. Nå, nu har vi under kvällen mött en mera sund sorg över livet som tog slut. Känns skönt.