Varje kväll numera hänger jag aktivt en stund med min bebis. Vårt umgänge går mest ut på att jag ligger och tittar på när babyn bökar omkring inne i min mage och får magen att se ut som ett runt tält under vilket det rör sig några elefanter som ständigt stöter i tältets tak och väggar. Det ser så suspekt ut och jag kan inte komma ihåg att Ingrid skulle ha betett sig på samma sätt. Men jag tycker om de här stunderna.

Vissa sorglösa dagar bara småskrattar jag för mig själv medan vi umgås, jag och den lilla. De dagarna känns det nya livet av någon anledning nästan självklart. Som en stor gåva, jo. Men samtidigt också så naturligt att det blir liksom självklart. Nästan.

Andra dagar blir jag alldeles tagen av det mirakel som ju faktiskt sker. Tänk att en ny människa blir till och att bara ett tunntunt hudlager skiljer mina fingertoppar från det. De dagarna småskrattar jag inte och ingenting alls känns självklart. Jag känner mig bara så oerhört tacksam för att jag får gå igenom det här. När så många andra vill och inte får. När jag minns hur smärtsamt det var att förlora ett liv som aldrig hann börja bete sig som elefanter i tält. När jag kommer ihåg hur mörk och tung förra hösten var.

Ikväll är en av de olika dagstyperna. Mysigt har vi det hur som helst också den här gången, jag och bebin. Och jag ser fram emot att om några månader få mysa på ett mera påtagligt sätt.