För en tid sedan skrev jag om mig själv som själva definitionen på medelmåtta. Och jag är ju inte ensam om det facket. Ett fascinerande faktum är att varken jag eller någon av de två systrar jag växte upp tillsammans med har utvecklat någon speciellt extraordinär talang.
Ingen av oss har varit bra på någon sport. Ingen av oss har satsat helhjärtat på något fritidsintresse. Ingen av oss har varit stjärnor på något. Vi har varit och är fortsättningsvis ganska bra på ganska många saker men lyser väldigt sällan (om någonsin) starkast. Men hemska saker vad vi har varit tillfreds. Vi har tyckt om oss själva och livet och andra människor. Vi har varit nöjda.
Hopplösa hemmakatter var det någon som kallade oss en gång. Och jag tänker att kanske. Och att hopplöshet i så fall nog inte är det värsta som kan drabba en människa. Att vi kanske bara blir lurade av alla arbetsgemenskaper som söker hungriga personer. Att förnöjsamhet kanske inte är den fulaste egenskap en människa kan ha. Att ständig jakt kanske inte är det bästa sättet för alla att leva, alltid.
Och att mina hopplösa hemmakatter till systrar är några av de allra mest fantastiska människor jag mött. De har inga medaljer och har fått ganska få priser och utmärkelser och diplom. Adjektivet hungrig är kanske det nästsista ord jag skulle beskriva dem med. Men jag skulle anställa dem när som helst och veta att det var jag som vann mest på det.
Nästan för lycklig 
Jag tror att det handlar mycket om personlighet. Visst finns det de som jagar för att jaga, för att få bekräftelse o.s.v, men i mitt eget fall handlar det om att jag vill så mycket. Jag tycker att det är roligare att vara borta än hemma, jag trivs bättre tillsammans med många än ensam och jag tycker om att få nya utmaningar hela tiden. Därför blir det många projekt och därför också många ”framgångar” (även om det inte alls är det jag själv värdesätter mest). Det är min personlighet, helt enkelt. Det viktiga tror jag är dels att man lär känna sig själv så att man vet vad som passar en och dels att man vågar hålla sig till det även om andra personligheter kan göra annorlunda.
Absolut! Men jag kan ibland irritera mig på att förnöjsamhet ofta ses som något negativt idag. Som om man ständigt måste vara på väg till nästa trappsteg för att ses som en tillgång. Att ens för ett par sekunder stanna upp och titta på blommorna ses som lathet eller brist på handlingskraft. Och samtidigt vet vi att så många far så illa av ett tempo som är så högt och av enorma prestationskrav på alla tänkbara olika områden. Men det ser vi väldigt sällan som ett problem. Tills det är för sent. Hellre får människor hungra tills de svälter än visa tecken på mättnad mellan tuggorna.