Hannah skrev ett inlägg om hur annorlunda det är att vänta barn andra gången. Och jag håller med. Men tvärtom. Jag är nog mera förstagångsgravid nu än när Ingrid växte under mitt hjärta. Det är nu jag tar och tvingar på er magbilder (har kanske tre bilder från hela min förra graviditet och bara en med aktivt magfokus). Det är nu jag tvättar graviditetskläder i god tid. Det är nu jag googlar graviditetsfenomen och suger i mig kunskap och andras berättelser som en uttorkad svamp. Jag tror det är Hannah som gör som man brukar och att jag är den konstiga här. Eller finns det andra som varit mera till sig av sin andra graviditet?
Jag vet inte varför jag är som jag är. Men jag har en gissning. När jag väntade Ingrid var jag mycket mera odödlig än jag är nu. Och det barn jag väntade på var ännu mera odödligt än jag. Så fort vi ville det blev jag gravid. Och det fanns inte på kartan att något kunde gå fel. Det år som har gått har gett mig nya erfarenheter och perspektiv och det nya livet känns därför mycket mera osannolikt och förundransvärt. (Och då är jag mycket medveten om att många, många får möta betydligt mera dödlighet än vi, betydligt mera väntan och betydligt tyngre erfarenheter och perspektiv.) Men med mina mått mätt har det här räckt till för att jag nu ska vakna och känna mig sant välsignad varje dag. Tänk att just vi fick ännu en chans till. Tänk.
Nästan för lycklig 
Jag tycker att graviditeterna har varit ganska lika, båda gångerna odödliga… Men skulle inte våga bli gravid igen, för nu med två friska barn kan jag inte tänka mig att allt skulle kunna gå lika bra igen. Och med två lätta förlossningar…vågar inte utsätta mig en tredje gång! Har blivit hemskt mycket nervösar med åren, verkar det som. Detta trots att jag vet att allt sist och slutligen vilar i Skaparens händer.
Jag tror att många andra än du blir nervösare med åren. Livet bränner och lär.
Det är ibland svårt att glädjas då oron ligger som en blöt trasa över en. Men man märker också att livet bär och blir ödmjuk inför de välsignelser man blir tilldelad. Njut nu bara och sug ut allting du bara kan ur detta! och grattis!
Tack, Hannah! Det är ju lite både ock, jo. Å ena sidan svårt att våga ta ut glädjen och lita på att det blir bra. Å andra sidan omöjligt att vara enormt glad och tacksam över det man fått och får vänta på.
Andra gången tyckte jag det var oerhört skönt att kunna ignorera alla gravidforum och goda råd som jag lusläste (och mådde lite illa av) första gången – om det var någon information jag missade skulle det antagligen gå bra ändå. Och så var jag redan trygg i min mammaroll, så jag behövde inte läsa på för att skapa en föräldraidentitet. Däremot var jag mycket oroligare och mer medveten om allt som kan gå fel – eller bara inte som man föreställt sig. Om det blir en tredje gång kommer jag säkert att vara ännu mer nervös då…
Så du har liksom en erfarenhet som är lite både ock? Mera trygg men mera orolig. Så kan det säkert kännas. Jag förstår vad du menar med att man redan är trygg som mamma och mindre lättpåverkad av andras tankar och åsikter och erfarenheter. Och det är ju – förstås – bara skönt.
Åh, Amanda, precis sådär var jag också när jag väntade barn första gången. Jag tror också att nästa graviditet, när den nu blir, kommer att bli mycket annorlunda. Första gången levde jag precis sådär, jag var totalt sorglös och utan oro, vad skulle kunna gå fel? Jag arbetade som en myra och magen bara växte, fastän jag inte kände sparkar på en hel dag nästan så var jag ändå lyckligt förvissad om att allt nog var helt okej och att jag säkert känner av sparkar till kvällen igen, som vanligt. Det var en skön tillvaro. Jag tror dock inte att det blir lika ”onojjigt” andra gången. På något vis vet man ju då vilken skatt man fick, och hur hemskt det skulle ha varit om man aldrig hade fått träffa honom.
Ja, och sedan är det ju det där tragiska med att livet lär en att saker och ting kan gå fel ibland. Riktigt fel till och med. Ju äldre man blir, desto svårare verkar det vara att räkna med det smärtfria.