Efter ett jobbigt avsked av den lite större familjen packade vi in den mindre i bilen och körde hemåt. Det är långt till Helsingfors. Eller till Österbotten. Beror lite på vilket perspektiv man väljer. Ingrids kusin Edith grät inför avskedet och sa att hon alltid vill vara i samma land som Ingrid. Hon ville (igen) inte ens uttala ordet hejdå för att det var för smärtsamt. Jag förstår precis hur hon känner. Man borde få leva närmare dem man älskar mest. Punkt.

En av mina vänner och hennes familj ska snart flytta in i ett parhus. I den andra lägenheten ska hennes syster med familj bo. Min avundsjuka vet nästan inga gränser. På precis alla sätt skulle ett sådant leverne vara lite bättre än alla andra alternativ. Jag skulle när som helst kunna bo vägg i vägg med min syster. Skulle du?