Jag tycker att genus och kläder är svårt. Jag ville så gärna vara en medveten och intellektuell mamma och jag köpte de mest neutrala babykläder som fanns när människan i magen fortfarande var könlös i min tankevärld.
Och min Ingrid var verkligen en bebis i brunt och vitt och grönt. Och rosa ibland, främst på grund av de plagg hon fick som gåva. (Att jag ens lägger till den kommentaren som ett fånigt försvar säger något om min (dåvarande) känsla av misslyckande på den här punkten)
Men någonting gick fel. För det där bruna och vita och gröna har blivit klänning 350 av årets 365 dagar. Allra helst klänningar i rosa och lila och rött. Den där lilla flickan som jag helst skulle se i könsneutrala jeans med grön fleece och mörkblå mössa totalvägrar det mesta som inte är väldigt flickigt.
Och ja, jag har skämts. För det är klart att det är upp till mig som förälder vad hon har på sig. Det är trots allt jag som har köpt det mesta av det som finns i hennes klädskåp. Det är mitt fel. Och dessutom är det ju jag som också har klänning 350 av 365 dagar. Kanske till och med 355.
Men jag orkar inte skämmas mera nu. För att jag är en mamma i klänning som format en dotter i klänning. Istället tänker jag att hon förhoppningsvis i mig får se att man inte är vän och mjuk och dum och Disney-aktig bara för att man har klänning. Att också en kvinna i volangkjol kan vara stark, självständig, jämställd och högljudd. Dålig på att laga mat och fruktansvärt ointresserad av att städa. Lat ibland. Engagerad ibland.
Att det inte sitter i kläderna. Att inga egenskaper automatiskt följer med de kläder vi bär.
För var det inte det vi försökte lära våra barn från första början?
Nästan för lycklig 
Jag har följt med den här genusdiskussionen på diverse bloggar. Av någon anledning så irriterar den mig och jag försöker analysera varför. Låt mig tänka lite högt här. Jag stör mig på att genusmedvetna kvinnor upplever att rosa är sämre. Att vi kvinnor borde bli mera som män för att tas på allvar. Att volanger och spetsar är oseriöst, för män bär inte dem. Markörer och attribut som traditionellt varit kvinnliga måste bort, snarare än framhävas och lyftas upp som lika bra som manligt. Varför?
För en tid sedan skrev Malin i ”En gul appelsin” (orkar inte söka efter inlägget och länka) om att lyfta upp områden som traditionellt sett handhafts av kvinnor (bl.a. att vara hemma och ta hand om barnen) och höja deras värde. Kvinnor är bra! Att vara hemma med barnen är bra och viktigt (oberoende vem som är hemma och gör det). Att klä sig i klänning är fint! Och det borde såväl flickor som kvinnor få göra utan att samtidigt känna att de på något vis sviker sitt eget kön och gör dem mindre seriösa. Om vi vill eftersträva en jämlikare värld så borde vi väl snarare lyfta upp det kvinnliga än höja upp allt traditionellt manligt till skyarna?
Tack för en bra kommentar! Jag tycker du är helt rätt ute, Eva! Och det är antagligen just det där som jag också har kommit fram till, även om min väg var lite lång och jag stundvis tog omvägar via det medvetet bruna för att nå dit.
Jag klär mig, som sagt, i klänning nästan alltid och jag har aldrig någonsin känt att jag därmed sviker mitt kön. Jag har aldrig heller känt mig mindre seriös än jag skulle göra i jeans och tröja i murrig färg. Och om någon annan känt att jag är mindre seriös för att jag har en fin eller till och med söt klänning så tänker jag att problemet finns hos den som känner så.
Jag hyllar det traditionellt kvinnliga varje dag, väl medveten om att många av mina karaktärsdrag och intresseområden inte är traditionellt kvinnliga och av den bestämda åsikten att det inte har någon betydelse om den ekvationen är svår för en del. Och starkt också av åsikten att också den mest traditionellt kvinnliga kvinnan har rätt att ha hur söta klänningar som helst och förtjäna samma respekt som jag. Man måste inte vara manlig för att få vara kvinnlig. Om du förstår hur jag menar.
Jag läser igenom mitt tidigare inlägg och kostaterar att jag blev väldigt engagerad där ett tag. Nå, jag är mest ute efter att ifrågasätta. Jag har ingen dotter själv och behöver inte kämpa så mycket med den här saken. Min son fick en rosa jacka av en tjejkompis och använder den stolt och gärna. Jag tycker väl snarast att man borde dränka världen i kvinnlighet snarare än utplåna det kvinnliga om man vill kämpa för jämlikhet (eller är det jämställdhet? Minns att Peppe utredde det där en gång på sin blogg. Blir plötsligt osäker).
Jag tycker om ditt engagemang! Engagemang är vackert och viktigt! Tack för din kommentar.
Vad är det för fel på att vara mjuk och vän? Man kan väl vara både stark och modig ändå?
Det är absolut inget fel på att vara mjuk och vän. Tvärtom. Så länge man också kan vara stark och modig de gånger det behövs. Och så länge man känner att man får vara den man är oavsett vilket kön man är.
Och det är kanske här jag ser ett problem med förebilderna i våra barnböcker och -filmer. Ganska få karaktärer har både ock. Det vanliga är i alldeles för stor utsträckning att flickorna är mjuka och väna och att pojkarna är starka och modiga.
Tack! De va fint skrivet.
Tack för din uppmuntrande kommentar!