Och så kom den där dagen då vi var tvungna att prata om döden med Ingrid. Vi har faktiskt aldrig gjort det tidigare, det har känts svårt då döden för henne bara existerat i teorin. Nu gör den tyvärr inte det längre. Men hon tar det jättebra. Det blev trots allt så att första kontakten kom till under för oss ganska skonsamma omständigheter, den slog ju inte på något sätt ner i vårt eget vardagsrum. Men i ett annat. Och där har vi suttit en stund ikväll och försökt finnas till. Lyssna. Inge hopp.

Och tänkt att döden ändå känns mycket mindre skrämmande och mörk och slutgiltig med det hopp som är vårt.