Den olidligt populära serien får här sin dramatiska fortsättning. Ni lämnade mig i Åbo våren 2005.

Här är jag programpunkt på ett barnkalas. Tävlingen går ut på att jag föreställer ett djur och kalasgästerna sedan gissar vilket. Oerhört och lite förvånansvärt populär kalasunderhållning.

Här torde gissningen inte vara svår. En av alla älgarna.

Här myser vi. Om någon tycker det ser spontant ut så är det fel. Det är ytterst ospontant och bilden blir sedan en del av ett reklamblad.

Här är jag egentligen inte mig själv utan en Helsingforsflicka vid namn Linda. Jo, sommarteater igen. Inte bara annars förvirrat och skumt beteende. Synd att det inte finns bilder från någon föreställning när det inte regnade. Då hade jag snyggt hår. Nu har jag bara undanstökat hår. Min kalufs är inte att leka med efter regn och det är väl kanske huvudorsaken till att jag tagit en lång paus från mitt teaterspelade utomhus.

Här är igen en riktigt typisk bild. Den som följt serien har sett motsvarande bilder tidigare.

Här är vi på en av de bästa resorna någonsin. Med några av de bästa människorna någonsin. All kärlek till dem på bilden!

Här är jag i något polkagrisparadis och ser ut att vara både glupsk och gravid. Jag är bara det ena. (Det första)

Här har vi klätt upp oss för att gå på ett av den sommarens fyra bröllop.

Här är jag på ett av de andra bröllopen. Bruden brukar läsa bloggen. Jag och mitt eminenta bordssällskap har en sådan där fotosession som påminner lite om den jag och Ingrid hade tidigare idag. Det finns kanske åtta sådana här bilder. Vilken känsla det var meningen att vi skulle förmedla på just den här vet jag inte.

Här är bilden som under många år var min bildbyline när jag skrev tummar på pulsen i vasabladet. Det måste ju betyda att jag tyckte om den.

Här är jag bara. Den här hösten jobbade jag heltid på Yle i Åbo och jag tyckte dels att det var väldigt roligt och dels att det var väldigt spännande. Det var faktiskt så där att jag lite började spänna mig inför arbetsdagen redan kvällen innan. Just den här dagen har jag sänt några direktare från fiskmarknaden i Åbo. Jag var bra på det, direktare.

Och nu inser jag att jag småskrutit på mig själv två gånger i sträck. Måste försöka vara lite hård i nästa bildtext.

Här är det lätt att vara hård mot mig själv. Vad gör jag? Med vad ursäktar jag den där mössan? Och varför har jag en nalle med mig i luciatåget? Och framför allt: varför har jag igen en gång gett ifrån mig kronan till synes frivilligt?

Här är jag och hälsar på syster i Sverige. Det är februari 2006. Och när jag ser den här bilden tänker jag på tre saker:

1. Att min syster är väldigt vacker.

2. Att det har hänt mycket i bådas våra liv sedan där veckan i februari 2006.

3. Att jag om möjligt tycker ännu mera om henne idag än jag gjorde då. Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt.

Här är det plötsligt maj och det är vår sista dag i Åbo. Kanske någonsin. Jag tackar studiestaden för tre goda år medan Fredrik tackar för sex goda år och vi ser fram emot nästa etapp i det liv vi lever tillsammans. Häng med på fortsättningen!