Jag är ju på inget sätt den snyggaste gaffeln i lådan men ganska sällan händer det att folk på gatan tappar ögonen av all den fulhet de ser när de möter mig. Ingen vänder på huvudet och ser efter mig av vare sig beundran eller skräck. Jag ser neutral ut. Jag ser vanlig ut. Och då är det lätt för mig att säga att utseendet inte har speciellt stor betydelse. Att jag dessutom får vara gift med den man jag allra helst delar livet med och att jag har mitt drömjobb och ett liv som nästan alltid känns roligt gör det ännu lättare. För vilken avgörande roll spelar utseendet egentligen i mitt liv? Nej, precis. Och då är det lätt att säga att det inte ska spela någon avgörande roll i andras heller.
Samtidigt kommer jag antagligen aldrig att glömma den oerhört vackra och oerhört ledsna tonårsflicka som sa att det gör ont att märka att utseendet faktiskt spelar ganska stor roll. Hon hann gå genom hela högstadiet i tron att utseendet inte var viktigt men sedan kom verkligheten emot.
För visst är det en verklighet. Jag insåg något av verkligheten när pojken jag helst av allt ville ha sa att han nog skulle ta mig om jag såg ut som min kompis. Och en del av mig har inte riktigt återhämtat sig sedan dess. Och vidden av den verkligheten har bara fördjupats.
Samtidigt vill jag tro att det jag ovan kallar verklighet egentligen är en av samhällets allra största lögner som inte har något alls med den verkliga verkligheten att göra. Många har verkligt mycket att vinna på att jag ska känna mig ful och dålig och misslyckad. Det ligger i någons intresse. I mångas intresse. De är inte ett dugg intresserade av mig men de är mycket intresserade av min känsla av otillräcklighet. Och de ropar högt och de får inta många scener. Och i min enfald söker jag till och med upp de där scenerna ibland, ställer mig helt självmant och frivilligt i folkhavet och lyssnar till deras ord. Först skickar de fram the bad guy som slår ner mitt självförtroende och sedan skickar de fram the good guy som ger mig rabattkuponger för att förmånligt kunna köpa deras lösning på problemet. På problemet som de själva blåser upp.
Det finns bara ett egentligt botemedel mot lögner och det är sanning. De lögner som såtts inne i mig dör lite varje gång jag lyfter fram dem i dagsljus och visar dem för någon annan. Att säga åt en god vän att jag har tjocka vader gör inte vadernas omfång mindre men vadproblemets omfång krymper nog. Men ganska få krafter i samhället har något att vinna på att vi viskar sanningen till varandra och blir lite nöjdare och därför sprids väl just det receptet inte ut speciellt flitigt. Det delas inte ut på de där scenerna. För det är alltid gratis.
Nästan för lycklig 
Bra skrivet. Igen.
Det här att vi ställs inför val hela tiden och att vad vi väljer påverkar hela vårt varande är så viktigt att tala om. Att det faktiskt också gäller annat än att välja vilka kläder jag ska ha på idag, vilken produkt jag ska köpa eller vem jag ska rösta på i valet. Att det också gäller sånt som vad jag väljer att tro på, hur jag väljer att behandla andra och hur jag väljer att behandla mej själv. Det är också ett val att välja att se att man har valmöjlighet för det är ju så mycket enklare att ”vara ett offer för omständigheterna”, ursäkta sej med att ”det bara blev så” och sätta ansvaret på någon annan. Det krävs mer av dej att ta det där ansvaret än att inte göra det. Men det är inte alltid så lätt att motivera barn och unga att göra det för de förebilder som skulle behövas når inte hela vägen fram genom bruset av lättsmält nöje.
Tack för en bra blogg, jag uppskattar dina skriverier mycket.
Vad roligt att du tycker om mina skriverier! Jag blir väldigt glad av att höra det! Just det här med att ta ansvar och herravälde över sitt liv är en av mina kungstankar. Våra omständigheter och vår bakgrund är alltid förklaringar men nästan aldrig ursäkter. Det finns människor som gått igenom de allra tuffaste av saker som visar den allra största av kärlekar och det är oerhört inspirerande att se!
Ja, och jag har tänkt att det är lätt för mig att vara kritisk mot sådant som jag själv kallar överdriven utseendefixering, då jag själv jobbar med/sysslar med sådant som mest gynnas av att jag har brains, inte looks.
Det så lätt för mig att vara kritisk, då utseendet för mig MAX kan innebära en vardaglig bonus, aldrig en förutsättning för att kunna göra det jag helst av allt vill.
För en del är det ju inte så.
Nåmen precis. Vardaglig bonus. Varken ditt eller mitt levebröd hänger på våra looks. Och tur det med tanke på det dålighetsliv vi oftast väljer att leva.
Sanningen ska göra er fria
Så blev det ju sagt någon gång av någon som är betydligt klokare än jag!
Bra Amanda! Du är så klok!
Utseendet spelar roll, men man borde inte mata den elden. Man borde mata den som finns inuti.
Vi väljer ju faktiskt ganska långt vilka eldar vi matar. Det är klart att det är lättare att dras till en del brasor, men också här är ansvaret ändå någonstans vårt eget och också ansvaret för konsekvenserna av eldmatandet är vårt.