För en tid sedan berättade jag på en läsares begäran om våra och Ingrids tidigare krångelnätter. I slutet av det inlägget utlovade jag någon slags fortsättning. Jag hade fåfängt förväntat mig att kommentarsfältet skulle överhopas med frågor om hur vi löste dilemmat, men den responsen har helt uteblivit. Så nu kommer fortsättningen oönskad och totalt icke-efterfrågad, men i alla fall.
När man har ett barn som sover dåligt ska man enligt alla rekommendationer ta varannan natt, förstås förutsatt att man har glädjen att vara två. Ena föräldern ska ligga i ett rum längre bort med öronproppar för att få sova. För ingenting blir ju bättre av att båda går sömnlösa och trötta. Att få sova hyggligt åtminstone varannan natt verkar vara lika med livskvalitet för sömndruckna föräldrar.
Men den regeln bröt vi alltid mot. Ingen av oss sov någonsin i ett annat rum. Ingen fick sova. Båda vår trötta. Under krångeltiden när Fredrik jobbade vakade han lika flitigt som jag och när jag jobbade vakade jag lika flitigt som han (det där med att den som jobbar alltid har större behov av och rätt till god nattsömn förstod vi aldrig). Vi kämpade tillsammans. Och visst innebar det att vi gick omkring som sömnsuktande zombier båda två, och nu i efterhand tycker till och med jag själv att det låter idiotiskt. Ändå tror jag att vi skulle göra på precis samma sätt om vi stod inför samma dilemma igen. För vi delade åtminstone lidandet.
Och vi tror på delat.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker väldigt lätt väldigt synd om mig själv när jag inte lever ett liv där basbehoven tillgodoses. Och jag ser mig väldigt lätt som ett offer. Och jag kan tänka mig att vi lätt skulle ha hamnat i två år av ett evigt jämförande av nätter. ”Jaså, hon sov fyra timmar i sträck nu när det var din natt. Jaha, då får jag väl räkna med att vara vaken ganska mycket i natt jag då.”
Jag ville inte bli den. Då är jag hellre trött. Faktiskt.
När det blev timlånga pass satt vi i fem-, tio- eller femtonminuters pass vid hennes sängkant medan den andra fick ligga vaken i sovrummet och spela spel på telefonen, surfa eller läsa bok. Tänk att det kan kännas lyxigt så där klockan halv fem en tisdagsmorgon. Och när hon äntligen somnade efter två och en halv timme vaken då skakade vi hand, jag och min Fredrik. ”Det gjorde vi bra. Väckarklockan ringer om en och en halv timme. Nu sover vi!”
Vi ville inte lämna den andra ensam med eländet. Jag har dessutom svårt att tro att jag skulle ha sovit speciellt bra under mina sovnätter om jag hade vetat att Fredrik satt vaken och skakade av frustration bredvid ett barn som vägrade sova.
För oss blev delat lidande hela tiden lite mindre än ensamt lidande halva tiden.
Nästan för lycklig 
Hej! Känner dig inte men har råkat halka in på din blogg. Så jag läser det du skriver ibland och jag gillar ditt sätt att skriva 😉 Väldigt intressant att höra om livet med ett barn som har (hade) sömnproblem. Kan faktiskt förstå hur du/ni tänkte (fast min första tanke nog också var att man borde sova varannan natt). Men delat är bra! Och säkert skönt och tryggt att veta att den andra finns där (också vaken) och kan avlasta. Och att man kom sig igenom natten tillsammans och att man överlevde. Så bra att livet är enklare nu =)
Roligt att du hittat hit, välkommen! För oss var det ett väldigt bra sätt att lösa ett problem som oftast kändes oöverkomligt. Det var åtminstone skönt att kämpa tillsammans. Att vara vaken ensam med ett missnöjt barn ett par timmar mitt i natten är inte roligt.
Jag läste det förra inlägget om sömnen, liksom detta inlägg, med stort intresse. Är bara kass på att kommentera då egna vaknätter, jobb och allt annat i vardagen tar all tid. Känns skönt bara att höra att ni klarat er igenom de första åren, och att ni gjorde det på helt eget sätt känns också skönt att läsa. För vi kör också på magkänsla och hoppas på det bästa!
Tråkigt att höra att ni har vaknätter. Magkänsla brukar ta en ganska långt. Det finns många sätt att försöka tampas med problemet, det viktigaste är att man hittar ett sätt som känns bra. Hoppas ni snart får sova. Det höjer livskvaliteten enormt mycket.
Kan inte fatta hur lite det märktes utåt att ni kämpade på som ni gjorde nattetid! Önskar att vi då hade haft förstånd att erbjuda mera avlastning, stöd och hjälp….Kan bara skylla på barnlöshetens oerfarenhet!
Att få vara två är verkligen en välsignelse, många nätter har vi uttryckt tacksamhet över att ha varann! Men att dela bördan kan också betyda att man delar upp sig och tar skift. Att avlösa varandra, att ge det man har och sen ge över till den andra har för oss känts som ett fint sätt att dela. Inte efter något rättvist minutschema utan enligt personliga resurser. Det behöver inte bli ett jämförande där någon vinner eller förlorar. Rent konkret har vi kunnat göra så att vi säger att vi tar halva natten var och den som är vaken hämtar den andra då krafterna eller nerverna tar slut. Ett par timmars sammanhållande sömn kan göra under!
Fina du. Ni var våra vänner, det var allt ni behövde och kunde vara och allt vi önskade. Tack för det!
Absolut! Alla måste göra på sitt sätt och att dela kan se väldigt olika ut i olika familjer. Rättvisa är ju faktiskt inte ens alltid 50 % och 50 % utan kan i en del fall se helt annorlunda ut.
Jag läste (och läser) också med intresse men är kass på att kommentera. Vi har en liten bebis på tre månader som sover hela nätter när hon väl somnat men ibland kan vara svår att natta. Våra sämsta nätter har inneburit nattning i två och en halv timme medan de bästa nätterna bara kräver tio minuter så vi har det lätt i det stora hela. Men när de där tvåtimmarsskrikpassen förekommer så känns de väldigt långa och då delar vi på dem just som ni, så att den ena vaggar och sjunger medan den andra får försöka koncentrera bara på sig själv (läsa, surfa – eller slumra till i fall det skulle funka …) för att samla kraft inför följande vaktombyte. Jag tycker alltså att det där är att dela på det och tycker det skulle kännas svårt att tänka sig att sova i varsitt rum (vi sover faktiskt hellre dåligt tillsammans än bra på olika håll) eller ta varannan kväll för vi vet aldrig vilka kvällar som blir dom jobbiga. Hoppas ni får fortsätta sova nu!
Tack för din kommentar. Vad fint att er bebis sover så bra! Hoppas att läggdags också snart löper smärtfritt. Lugna kvällar och nätter är aldrig överskattade, men det inser man inte före man är småbarnsförälder eller får ordentliga sömnproblem.
Känner igen mig genom hela texten – fast vi nog några gånger gjort så att den ena har fått gå upp till övre våningen för att sova. Fast då sover jag ändå dåligt, på grund av dåligt samvete. Men jämfört nätter, och morgonväckningstiden, ja det har jag gjort och skäms 🙂 Hoppas nätterna är bra nu!
Om man har en övervåning är den säkert bra att använda för sömn ibland! Våra nätter är bra, tack. Hoppas era också är det, att din berättelse är från en forn tid.
tack amanda för dina sovinlägg!! vi ville visst ha en fortsättning 🙂 ja, att lida och vara trötta tillsammans var nog också vår räddning när det var som värst. att veta att man är i det tillsammans. men vi hade däremot ett barn på var så däremellan sov man (om det gick för ljudet då) men visst har jag också räknat och jämfört timmar och trötthet och tyckt att det varit orättvist osv det blir väl så nångång hursomhelst.
fortfarande tycker jag det är kärlek när min man säger på kvällen att han kan stiga upp inatt om de vaknar. eller att han stiger upp på natten om barnen vaknar bara jag ser en film med honom på kvällen 🙂