Jag läser Vänner och älskare av Theodor Kallifatides och slits mellan två olika rop på hjälp så här efter en dryg fjärdedel av boken;
1. Hjälp, vilket språk den mannen har. Att han dessutom egentligen är grek och kom till Sverige först som vuxen på 60-talet gör det hela ännu mera fantastiskt.
2. Hjälp, någon gång kommer jag eller Fredrik antagligen att förlora den andra. Det finns inget fantastiskt alls med det.
Nästan för lycklig 
Jag älskar också hans böcker. Jag hittade dem när jag läste svenska för invandrare i Komvux i Luleå. Jag tyckte så mycket både om hans språk och de fina berättelserna om att vara invandrare. Det var så härligt att ha honom som en förebild.
Att ha Kallifatides som förebild på kurs i svenska för invandrare är väldigt imponerande! Men det har ju gett ett gott resultat också! =)
Amanda, du blir nog bara snyggare för var dag. Hur gör du?
Kajsa, du är så snäll och generös att jag blir nästan generad!