Och så sprang jag tio kilometer för andra gången i mitt liv. Några minuter snabbare än förra gången. Och fast jag hävdar i sten och andra skarpa material att jag saknar tävlingsinstinkt så känns det ju lite roligt.
Och så sitter jag på ett hotellrum med min mamma och med mina två äldsta systrar och känner mig gladare än jag trodde. Den här resan blev inte riktigt som jag hade tänkt när jag tänkte på den i juni. Och visst sörjer jag det. Men sällskapet är guld och Stockholm vackert.
Nästan för lycklig 
Älskade Amanda. Du säger så mycket mellan raderna i din blogg. Så mycket som man bara anar men inte når. Det får mig att vilja ringa dig på momangen och fråga mera. För du är så fin och jag har dig så kär. Det vet du väl? Grattis i alla fall till bragden och ta nu hand om dig själv och de där andra ljuvliga kvinnorna i ditt liv. Kram!
Det blev en riktigt fin resa. Jag har dig så kär, finaste Meja! Det blir väl en skype-dejt snart igen?