I dag när jag oskyldigt vandrade vägen fram mötte jag ett gäng tonårspojkar. En av dem kallade mig vitun kuuma milffi och sa att han vill göra saker med mig som jag hemskt ogärna vill göra med honom.
Och jag sa ingenting. För jag kan inte i överraskat och upprört och provocerat tillstånd de finska ord som skulle ge svar på tal. Som skulle visa den förvirrade unge mannen att det där inte är okej.
Jag kanske inte kan bo i Helsingfors.
Nästan för lycklig 
Lite som Stockholm men utan dödshot…
Ja, usch! Den dagen minns vi ju. Jag tror jag på något plan bestämde mig för att aldrig bo i en storstad den dagen. Vad har hänt med det beslutet?
Jag skulle inte kunna ge svar på tal ens på svenska då just i stunden. Min hjärna kommer på passande ord alltid lite sent, typ tidigast en kvart efter situationen.
Jag tror jag hade kunnat elda ur mig något lämpligt om jag fått göra det på svenska. Men jag vet inte. Det kändes konstigt att inte kunna säga något alls. För på knagglig bristfällig finska har jag svårt att tro att jag skulle ha tagits på allvar. Vad skulle du ha sagt? Så här efter en kvart?
”kuule kundi, opettele käytöstapoja ennen kuin piru puree sulta pään”
…tänker jag såhär spontant att skulle vara en lämplig kontring. Men det är svårt, så arma saakelis svårt att jag inte vet åt vilket håll jag ska titta ens.
Tack för ett bra tips. Det är ju svårt, jo. Jag blir ju så arg. Men egentligen är det ju inte på honom. Han är ett barn som lever i ett samhälle med märkliga omständigheter och sociala regler. Han är ju mera offer än jag i situationen och största delen av min ilska är ju riktad mot annat och andra än honom. Hur mycket av min vrede ska jag då hälla över honom? Svårt att säga.