Vet ni hur länge sedan det är jag gifte mig? Så länge att den kompis, Camilla Österberg, som fotade på vårt bröllop fotade med en icke-digital systemkamera. Jag har alltså bilder bara i pappersformat. Och när man fotar pappersbilder med en halvtaskig telefonkamera får de ett ännu mera dåtida utseende. Det ser ut som om vi gifte oss strax efter kriget. SÅ länge sedan är det ändå inte.
Vad skulle jag göra om om jag gifte mig i sommar i stället?
Jag skulle inte ha slöja. Jag skulle inte ha uppsatt hår. Men jag skulle absolut sitta bredvid samma man och åtminstone ibland bredvid samma lilla kvinna. Min älskade yngsta lillasyster, sex år när det begav sig, hade en ombytesklänning i rosa frotté som åkte på när näbbklänningen åkte av mot slutet av festen. Underbar var hon redan då. Två kvällar före bröllopet var hon och jag ute och cyklade och då sa hon spontant:
– Amanda, jag kommer att börja gråta när du gifter dig. Av glädje.
Jag skulle fortfarande låta mina systrar få de finaste specialuppdragen. Jag skulle inte ha dem att bära blå klänningar.
Jag skulle fortfarande äta väldigt mycket.
Jag skulle fortfarande ha en tårta utan marsipan.
Jag skulle låta Fredriks söta systerdöttrar sjunga på festen. Jag vet inte om de skulle göra de längre eller om det är sådant man gör bara när man är fyra. Jag skulle (om jag fick välja) inte ha 28 grader varmt i skuggan så att både jag själv och alla gäster var blanka hela kvällen.
Jag skulle välja honom.
Alla gånger.
Jag skulle absolut inte ha den här klänningen. Absolut inte. Men jag valde den klänning jag allra helst ville ha och det får jag vila i. Jag besökte i och för sig bara en enda butik och jag letade inte efter klänningar på nätet, jag brydde mig egentligen inte så mycket. Och jag tror (tyvärr) att jag skulle bry mig mycket mera om den detaljen i dag.
Jag upprepar gärna. Jag skulle inte ha håret så här.
Jag skulle antagligen inte ha en massa näbbar. Mest för att det inte längre finns småbrudar i femårsåldern så nära som vill så gärna.
Jag skulle antagligen gifta mig i samma kyrka. Ingen kyrka har blivit lika mycket min som den var.
Nästan för lycklig 
Jag har nämnt det förrut, jag säger det igen. Att läsa dina texter är en fröjd för ögat. Den dagen du skriver en bok står jag i signeringskön.
Det här kan vara den finaste kommentar jag någonsin fått på min blogg. Om jag kunde skulle jag brodera in den på en tygbit och göra en tavla. Du rör vid den dröm som redan en 9-årig Amanda hade, en dröm som håller på att glömmas bort i allt annat stort och fint som händer.
Underbart inlägg! Tack och kramar!
Underbar kommentar! Tack och kramar!
Du e hur fin som helst i den frisyren ju! Men ööööö, alltså kommer man ångra något 🙂
Antagligen. Men det gör ju ingenting att man ångrar så länge man vet att man fattade det beslut som kändes rätt just då. Och det gjorde jag. Så min ånger är mera sådär jag-skulle-göra-annorlunda-idag-aktig än ångestladdad.