Våra älskade gäster har lämnat vårt hem. Det är sorg hos oss nu.

– Ja, nu har kusinerna åkt tillbaka till Sverige, sa jag tappert åt Ingrid en stund efter det svåra avskedet.

– Jag älskar dom. Jag kommer att sakna dom, sa Ingrid mindre tappert och lutade sig mot tamburväggen och var nära ett sammanbrott.

En stund senare satt hon i gungan med darr på läppen.

– Jag känner mig ledsen när kusinerna har åkt till Sverige. Jag vill att de ska vara här, sa hon.

– Jag också, sa jag och fick faktiskt en tår i ögat. En tår som jag desperat försökte blinka bort av två olika orsaker:

1. För att vara ett stöd åt min dotter i hennes sorgeprocess.

2. För att dölja tårarna för den trevliga unga man som kom på spontanbesök på eftermiddagen och räddade oss från vår misär. (Tack för det!)

Det enda som är positivt med att gästerna är borta är att jag får sova i min egen säng i natt efter en vecka på madrass i vardagsrummet. Men det väger löjligt lätt i jämförelse med allt negativt.

Vi är nog gjorda för delade liv.