Det var en gång två människor som jag inte kände alls. Men så kom de in i mitt liv och blev för några år sedan våra allra närmaste vänner.  De är familj nu.

Med dem kan jag vara helt och hållet jag. Med dem kan jag prata om mina största sorger och frustrationer och med dem kan jag gråta när det krävs. Med dem kan jag skratta bort en hel eftermiddag och med dem kan jag slötitta på halvdåliga filmer och ändå tycka att kvällen var bra. Med dem kan jag skratta åt mina misstag och fira våra gemensamma misslyckanden. Med dem kan jag prata om det största och om det minsta, det vackraste och det trasigaste. Med dem kan jag drömma sort och hoppas mycket. Med dem är det här jordelivet lite bättre. Vissa dagar till och med mycket bättre. Som i dag.  De är familj nu.

Jag har inte en enda kompis kvar sedan lågstadietiden. Hemska saker, jag har inte ens någon kompis från högstadietiden. Jag har några från gymnasiet. De här två kom ganska långt senare. Men de kom med besked. De är familj nu.

Vi följs åt.