När jag var tretton år önskar jag att någon skulle ha berättat för mig att inga roller är ristade i sten och varar för evigt. Att de snyggaste och coolaste eleverna i skolan inte skulle vara fotbollsproffs och filmstjärnor tio år senare.
Antagligen var det någon som berättade just precis det där. Jag har svårt att tro att min mamma inte skulle ha sagt det, till och med många gånger. Men jag önskar att jag skulle ha förstått och slappnat av och vetat det jag vet nu: att de pojkar och flickor som då var coolast i skolan (alltså världen) i dag är de vanligaste som finns.
Inga roller är ristade i sten och varar för evigt.
Nästan för lycklig 
det är intressant det där med hur olika man ser folk när man är 15 år vs. när man är t.ex. 25 år. dom som man såg upp till då är plötsligt helt vanliga. dom som man ser upp till nu noterade man knappt då. det är tur att man förändras.
Ja, det är intressant. Och det är intressant att det är helt omöjligt att tro att det fungerar så när man är mitt i det.