I några (det skulle vara lite överdrivet att säga många) har jag väntat på att känna mig så bofast i ett hem att det varit värt att skruva upp en kökshylla och fylla den med en av mina pågående samlingar. Nu är det här. Jag är bofast.
Det här är mitt och Fredriks sjätte gemensamma hem. Inte illa efter bara sex års äktenskap. Det här är första gången som vi bor någonstans utan att veta när vi ska flytta vidare. Den känslan är så skön och rofylld att jag nästan glömmer hur galen den här veckan är.
Nästan för lycklig 
Vi har flyttat sex gånger under vårt fyra åriga äktenskap. Det är också på tok för mycket!Usch, vad jag har börjat kommentera här men det finns alltid något att kommentera för en hemma-mamma som jag. Då kan jag ju låtsas att jag också umgås med vuxna…
Och jag kan låtsas att jag får umgås med en av mina bästa vänner trots att hon finns alltför långt borta. Eller om det är jag som är alldeles för långt borta…
Oj vad jag önskar jag kunde få känna den känslan. Att inte allt bara är en tillfällig lösning. Stort grattis till ert hem!
Jag kan verkligen rekommendera den här känslan. Hoppas du får dela den med mig snart!