I går när jag hämtade Ingrid på dagis ville hon gunga lite i stora gungan tillsammans med sin dagiskompis Emilie. Jag ville gå hem. Så jag sa att vi kan räkna till tio medan vi gungar och sedan går vi. (Vet inte hur pedagogiskt det är, men det fungerar och ibland är det också viktigt.)
– Ja! Emilie, du kan också räkna! utropar Ingrid ivrigt.
Och så räknar de små liven tillsammans medan jag ger fart för nästan allt jag är värd. När de kommer till tre-fyra säger Ingrid uppmuntrande åt din något yngre dagisvän:
– Vad bra du är, Emilie!
Ibland får hon vara med och väcka de yngre dagisbarnen efter vilan och så säger hon:
– Nu får du vakna, lilla vännen!
År hon inte fin? År det bara jag som tycker det?
Jag är stolt över att få vara hennes mamma.
Hon är härlig!
Oioii jag, Lotta & Fanny sitter här och e helt "aaaw Ingrid e så söt!" 🙂
Och snart får ni träffa henne! Och jag er!
Jättefin! Och hennes mamma använder fina pedagogiska metoder!
Nåja… Men i gungsituationen fungerar det!
Ingrid e så fin! Och det är ju så rörande när en så liten använder sig av så fina uttryckssätt! 🙂
Ja, visst är det!
Underbar, man blir helt varm i hjärtat! Tack förresten för blogginlägget som du gjorde om min fråga. Måste bara veta eftersom jag så ofta önskar att jag kunde hitta gud på ett lika vackert sätt som du.
Tack för att du förklarar din fråga lite närmare. Får jag ställa en motfråga? Av purt intresse? Vad menar du med att jag har hittat Gud på ett vackert sätt?
Fin mor, fin dotter.
Fin du.
åååh.
Visst?