Jag tycker om att vara mamma. Det låter kanske som en klichè, men det blir faktiskt roligare hela tiden. Inte märkbart roligare varje dag. Men nog nästan alltid varje vecka. Och åtminstone alltid varje månad.

– Tack så mycket, mamma. Det var jättesnällt, sa hon i kväll när jag tömde pottan.

– Nej, du får inte. Ingrid kan själv, sa hon strängt och viftade med pekfingret när jag öppnade asken med xylitoltabletter.

– Gud med mamma. Amen, sa hon när vi bad aftonbön.

Hur skulle det inte kunna vara roligt?

Okej. Hon hade också sitt livs kanske nästvärsta raseriutbrott i samband med hemfärden från Iso omena i dag. Men vem minns det mera?

Okej. Kanske de vi delade bil med.