Ingrids sista ord för dagen.
Hon är i sitt rum.
Jag är i vardagsrummet.
– Mamma också sova.
– Jo.
– Stäng ögona då.
– Jo.
– Stäng ögona då, mamma.
– Jo. Du också, älskling.
– Jo. Godnatt, mamma.
– Godnatt, vännen.

Och så blev hon tyst. Och jag också. Men mitt hjärta viskade (okej – ropade) att hon är den finaste jag vet, att hon alltid kommer att vara oerhört fantastisk i mina ögon och att jag fortfarande ibland ksn bli alldeles matt bara för att hon kallar mig mamma. Att just jag får vara just hennes mamma är så stort att det inte ens lönar sig att försöka förklara.