Vi upplever som bäst en av prästfamiljelivets baksidor. Mannen är på jobb på en lördag. När alla andra är lediga och vill mysa med sina familjer utan att beblandas med mig och min dotter.
Då är det underbart med vänner som också har en man och pappa på vift denna lördag. Dit ska vi nu. Och mysa och måla och umgås och dela. Och baka, ryktas det.
Nästan för lycklig 
ja…tänk det är så.det är inte bara jag som är rädd att det är så, för det verkar vara så. att man inte ska beblanda om man inte är lika många män som kvinnor på träffen. är det faktiskt så? och varför har det blivit så? och hujedamej – vad händer om man trotsar? rubbar balansen? inte som kritik mot dig Amanda, men som en fråga ut i luften, ut till alla. SOM det gjorde ont när jag o min 2-åring för första gången hörde ”et saa leikkiä meiän kaa”, följt av en knuff, riktat mot henne. hon kunde bara inte förstå varför. vad ska jag göra? rekommendera henne att foga sig. nejtack, men varför fogar jag mig? tack Amanda, jag använde ditt space för dessa tankar.
min man jobbar alla kvällar o helger (för att kunna vara hemma med sonen på dagarna) o jag känner igen mig i vad du skriver. inte alltid, och inte i alla sällskap, men tillräckligt ofta för att jag ska börja undra att wtf är det detta exempel vi vill ge våra barn??