Medan jag under eftermiddagen såg ut så här:
(skratta och håna gärna, det bjuder jag på, vadå självbevarelsedrift?)
läste jag för det mesta Henrik Tikkanens Georgsgatan men ibland också suspekta tidningar som blev mig givna. I en av dessa tidningar läste jag det här:
och kände att livet är hårt mot vissa.
Nästan för lycklig 
Rasta! Jah, man…
Men bara ibland!
Skrattade så det skrällde i taklampan. Kan inte bestämma mig för vad jag skrattar mest åt. Kanske det faktum att detta var din stund av lyx i vardagen.
Vilken tragisk vardag. Men att kunna skratta åt det är ju skönt på något sätt. Då blir det genast lite mindre tragiskt.