Efter gårdagens reflektion kring bastubad i vårt hus vill jag kort berätta om den traumatiska upplevelse jag har i bagaget. I mitt och Fredriks första gemensamma hem fanns också en bastu i höghuset. Eller egentligen två. Och en gång bokade vi den ena och förväntade oss ett uppfriskande fredagsbad.

I allsköns ro sitter vi och njuter av värmen när vi plötsligt (efter en kort stund) hör lite för tydliga röster på andra sidan väggen. Och lite för tydliga duschljud. Och då upptäcker vi att det finns två dörrar in till bastun. En från det duschrum där vi duschat. Och en på den motsatta vägen. 
-Va? Vad är det där? Är någon annan på väg hit? frågar jag förskräckt.
-Näää, säger Fredrik (som rent humösrmässigt är den mera balanserade i vårt äktenskap).

Jag vill inte lära mig the hard way att någon annan är på väg in mitt i vårt bastubad och jag går ut i duschrummet. Fredrik tycker jag är mesig, men efter åtta sekunder kommer han också ut i duschrummet. Där står vi en stund. Och sedan hör vi hur andra människor (säkerligen grannar som är hur trevliga som helst men som jag ändå helst träffar påklädd) kommer in i VÅR bastu och bara tar över vårt bad. De pratar, skrattar och slänger på mera löyly. Det fräser och brusar. Vi går inte tillbaka. Vi vågar inte. Vill inte. Har inte lust.

Lärdom: I höghus i en relativt stor stad i Finland kan det ibland hända att det finns bara en bastu men två duschrum och två omklädningsrum. Då antas man bada bastu tillsammans även om man får göra det andra skilt.

Vi använde aldrig mera bastun i vårt höghus. Det kanske gör oss mindre nationalistiska, men det är en risk värd att ta.