Eftersom min filmupplevelse väckte en del reaktion (tack för allt engagemang i denna viktiga fråga) vill jag förklara min relation till film lite närmare. Jag har insett att jag inte vill bli berörd när jag ser film. Jag vill bara se på den, ha det mysigt och glömma den. Vissa kanske skulle säga att det är fegt. Jag föredrar förklaringen att jag har ett så rikt inre liv att det blir för mycket med berörande film.
När jag hyr film utgår jag väldigt mycket från layouten på en dvd. Underskatta aldrig layouten. Följande saker betyder nästan alltid att filmen inte har en chans att få följa med mig hem:
1. Eld.
2. Svart bakgrund.
3. Svartvit bild.
4. Röd text.
5. Bara män på bilden.
Följande saker har motsatt verkan:
1. Blondiner.
2. Vit bakgrund.
3. Färgglad bild.
4. Rosa eller ljusblå text.
5. Vackra människor som ser glada ut på bilden.
Som sagt. Efter 26,5 år har man ju lärt sig något om vilka fällor man ska undvika.
Nästan för lycklig 
Å, vad jag gillar din lista på alla, också för mig, självklara varningstecken. Just nu sitter min livskompis och ser på Bourne Ultimatum… Låter det bra?
Det låter inte bra. Tack för stödet.
Jag tycker också bäst om filmer som underhåller en liten stund, som inte skrämmer mig på minsta vis och som helst inte får mig att grubbla över eländigheter. Kanske nån tycker att jag är ytlig. Men jag tröstar mig med att jag inte hycklar. (Te.x. Charlie’s angels tycker jag är fantastiska filmer.)
Det där med att inte hyckla är så sant. Jag har nyligen blivit ägare till spotify. Halva gårkvällen ägnade jag det åt Britney Spears. Jag hycklar inte. Är inte stolt heller, men orkar inte skämmas.
Det låter alldeles naturligt! Jag passar nog i samma kategori som dig. Det har dock hänt att jag sett filmer som berört lite mer än jag egentligen skulle ha velat, men som jag ändå inte ångrat, ”Into the Wild ” var en sån. Men vampyrer och våld får nån annan se på. Inte jag.
Jag har nog också några filmer som berört men som jag ändå inte ångrat. Into the Wild är helt okänd för mig, men det låter lite spännande.
Oj, så skönt att höra att det finns flera som resonerar på samma sätt. Jag vill inte heller att filmer ska beröra för mycket (lite är ok). Men jag har inte riktigt kunna sätta fingret på det tidigare, bara kallat mig själv för en ”film-sucker”. Jag håller så med om din lista. Skräckfilmer är det värsta. Och det är ju inte det att jag är rädd, utan jag börjar må psykiskt dåligt och det håller i sig även efter filmen. Usch!Stolt är jag dock över att jag lärt mig tycka om Wallander (går bättre när man ser flera och lär känna människorna). Även millenium-triologin har jag kunnat se och tycka om. Men. Allra SKÖNAST är det förstås att se på mera lättsmälta filmer, som bara fungerar som humörshöjare :)Ojdå, inte meningen att skriva en hel roman.
Jag tycker om din roman. Men så har jag alltid tyckt om ditt sätt att skriva. Och tydligen tycker jag också om din filmsmak. Kanske du, jag och min nästyngsta syster borde ha en filmkväll någon gång. Garanterat oskadliggörande.
Blev så ivrig att jag måste skriva ett inlägg om det själv 🙂
Det är rätt!