I dag har vi överlevt sex timmar till havs. Det finns mycket att säga om den ofrivilligt förlängda båtresan men jag försöker som bäst förneka det inträffade. Ingrid var en sann kämpe, men till och med den tappraste av soldater mötte sin överman mot slutet av färden. När jag väl satt i min systers bil skrek jag av frustration ett par gånger. Omoget? Säkert. Nödvändigt? Absolut.
Att äntligen vara hemma i semesterparadiset är underbart.
Nästan för lycklig 
Ojojojoj! Men nu är ni framme. Och jag hoppas få se er mycket, mycket snart!
Det får du!
Vad duktiga ni var allihopa. Trösten i eländet är, att det kunde ha varit ännu värre. Jag minns en gång då ni var små och jag bokade om en resa, och den vi skulle ha åkt med kom att räcka 22 timmar. Det skulle ha varit något för en ensam mamma med tre barn! Nu får ni njuta.
Ja, det får vi! Så skönt att vara här!