Hon bor ju på fotbollsplaner och friidrottsplaner. På andras fotbollsplaner och friidrottsplaner. Ibland har jag frågat mig om hon också skulle vilja friidrotta. Om hon är lite ledsen för att också friidrotten känns för svår när hon ser så dåligt.

Ikväll var hon med när en av hennes bästisar sprang 40 meter. Och när kompisen kom med sin medalj efter prisutdelningen hann jag tänka att det kanske svider för Hilde.

– Nu har jag sju medaljer! sa kompisen stolt.

– Bra jobbat! jublade Hilde minst lika stolt. Du är världens bästa bästa bästa på friidrott!

Den som kan jubla helhjärtat över andras medaljer och framgångar har i sanning mycket jubel i sitt liv. Hilde har massor.

Du är yngst i skaran och dina syskon är ganska mycket äldre. Dina föräldrar är dåliga på att leka och själv är du kanske världsetta. Så du leker oftast ensam.

Men Hilde, en julikväll den där sommaren när du var fem hade vi födelsedagskalas för Lill-Nalle. Hela familjen och en av Ingrids bästa kompisar.

Arvid hade gjort oboy med grädde och strössel. Ingrid hade poppat popcorn. Jag hade köpt glass. Lill-Nalle själv hade ljusblå festklänning och han var ofantligt stilig. Du tyckte att min svarta klänning var för tråkig så jag hottade upp min outfit med en kjol på huvudet.

Vi fanns alla där för Lill-Nalle ikväll. Men egentligen fanns vi ju där för dig. Vi finns alltid där för dig.

Jag säger inte att Hilde har lindat sin far runt lillfingret. Jag säger bara att Hilde idag berättade att hennes Lill-Nalle har födelsedag och att han önskar sig ett Blixten McQueen-kalas och att jag kom hem någon timme senare till det här:

Det är (tyvärr) inte så att det här fanns kvar i köksskåpet. Nej, Lill-Nalle har fått egna tallrikar, muggar och servetter till sitt kalas.

Inte heller säger jag att Hilde har lindat sin mor runt lillfingret. Jag säger bara att klockan är halv elva och att jag sitter här med Lill-Nalle på något slags samtal där jag förväntas be om ursäkt för att kalaset inte blev av idag.

Föräldraskap. Så märkligt ändå. Någon slags bild hade jag väl av vad det skulle kunna innebära, men ingenstans i den bilden fanns det här med.

Nästan varje kväll vill hon att någon av oss sitter med henne när hon somnar. Hon går in i läggdags med ambitionen att somna själv, men under resans gång blir ambitionen en annan och vid sängkanten sitter Fredrik eller jag. Nästan varje kväll.

Nästan varje kväll är jag irriterad. Det finns så mycket annat jag hellre skulle göra, men just den här kvällen var min irritation helt borta. Så jag svarade tålmodigt på de många frågor som hon ställde i mörkret när hon borde ha sovit.

– Är dörren låst?

– Är det friidrott eller fotboll imorgon?

– Har vi numret till polisen?

Nästan ingen kväll inser jag att också den här tiden är övergående och att det kommer att komma kvällar när jag längtar tillbaka till hennes sängkant.

Ikväll insåg jag det.

Hur ledig jag känner mig den här sommarsemestern? Så ledig att jag för någon dag sedan hämtade jag en säck wc-papper i garaget på förmiddagen och kände att det fick räcka så för den dagen. Att det liksom var dagsverke nog. Så ledig.

Nej, jag vill inte vara en den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Av flera redan nämnda orsaker, men också för att det faktiskt inte är när de lyckas som jag är allra stoltast över dem.

Nej, allra stoltast är jag när det inte går som de hade hoppats men de fortsätter kämpa ändå. När de drar upp snoro som vi säger i Österbotten och hoppar upp på hästryggen igen. När de är arga och ledsna och besvikna en stund, men sedan fortsätter göra det där jobbet som förhoppningsvis för dem närmare sina mål. Då är jag stoltast.

Ikväll är jag otroligt stolt.

Som förälder vill man väl på ett sätt att barnen ska få lyckas hela tiden, möta bara framgång. Men livet fungerar ju inte så. Att få möta motgångar och märka att de klarar av dem… Det är i längden bättre än att alltid lyckas. Även om det i stunden är jobbigt.

Nej, jag vill inte vara en den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Av flera redan nämnda orsaker, men också för att det faktiskt inte är när de lyckas som jag är allra stoltast över dem.

Nej, allra stoltast är jag när det inte går som de hade hoppats men de fortsätter kämpa ändå. När de drar upp snoro som vi säger i Österbotten och hoppar upp på hästryggen igen. När de är arga och ledsna och besvikna en stund, men sedan fortsätter göra det där jobbet som förhoppningsvis för dem närmare sina mål. Då är jag stoltast.

Ikväll är jag otroligt stolt.

Som förälder vill man väl på ett sätt att barnen ska få lyckas hela tiden, möta bara framgång. Men livet fungerar ju inte så. Att få möta motgångar och märka att de klarar av dem… Det är i längden bättre än att alltid lyckas. Även om det i stunden är jobbigt.

Vissa människor faller jag för direkt. Hon var en sådan. Redan efter vårt första möte var hon särskild för mig. Hade genast en egen plats i mitt hjärta.

Ibland har vi haft intensiv kontakt, ibland har vi inte hörts alls på flera månader. Men varje gång vi möts möts vi på riktigt. Hon är lik mig på många sätt. En yngre, friare, mer kreativ och kanske lite roligare version av mig.

Ikväll fick jag se henne på hennes sommarteaterscen. Och jag visste det innan, men påmindes om det igen – det finns på riktigt inget vackrare än att se en människa du älskar göra det hon älskar.

(Också om du inte ännu älskar min Ester kan du och se Populärmusik från Vittula på Oravais teater. Den har mycket att ge också andra.)

Innan jag själv blev mor blev jag gudmor. Några av våra dåvarande och nuvarande och troligtvis för evigt allra bästa vänner blev föräldrar och vi fick den finaste frågan och det största hedersuppdraget. Vi fick bli faddrar.

Det är länge sedan nu.

Så länge sedan att hon blev konfirmerad idag. Agnes, vår äldsta guddotter.

Hon är en självständig, godhjärtad, modig och stark ung kvinna. Hon vågar och hon vill och hon kan. Mest av allt är hon värdefull och älskad.

Tänk att vi får tro att Gud har varit med henne varje dag hittills och att han kommer att fortsätta vara det. Det finns på riktigt inget större.

Och tänk att vi får finnas i hennes liv. Det är också stort. Inte lika stort, men jättestort.

Jag vill egentligen inte vara den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Dels för att prestationerna aldrig är det viktigaste med idrotten och dels för att prestationerna aldrig berättar hela berättelsen. Och dels för att det alltid finns de som nästan aldrig får stå högst upp på prispallen trots att de förtjänar det lika mycket. Livet är sällan rättvist, sportlivet är inget undantag.

Men idag är jag den där föräldern.

För i förrgår hoppade min Arvid personbästa 120 cm högt och vann guld. Han som egentligen inte alls skulle tävla i år när han måste tävla också mot den som är ett år äldre. Och trots att han landade på ribban i sista försöket på 125 cm och slog sig både blodig och gråtig så älskar han höjdhopp och vill igen.

Och idag sprang min Ingrid stafett-DM med några av sina allra bästa kompisar och vann guld. Oftast springer de mot varandra och då gör det så gott att någon gång få springa med varandra. Jag tror att det är de här dagarna och stunderna som de kommer att minnas som höjdpunkter sedan i framtiden när spikskorna är på hyllan.

Jag har själv aldrig stått högst upp på en prispall. Det är så märkligt att ha barn som gör sådant ibland.

Men jag har haft mål och drömmar. Ibland har jag nått dem och jag vet hur härligt det är. Ibland har jag inte nått dem och jag vet hur tufft det är. Så jag kan ana hur det känns att få en guldmedalj runt halsen. Men jag kan också ana hur det känns när både medaljer och resultat uteblir.

Det är mangleis, det här livet. Sportlivet är inget undantag.