Nej, jag vill inte vara en den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Av flera redan nämnda orsaker, men också för att det faktiskt inte är när de lyckas som jag är allra stoltast över dem.

Nej, allra stoltast är jag när det inte går som de hade hoppats men de fortsätter kämpa ändå. När de drar upp snoro som vi säger i Österbotten och hoppar upp på hästryggen igen. När de är arga och ledsna och besvikna en stund, men sedan fortsätter göra det där jobbet som förhoppningsvis för dem närmare sina mål. Då är jag stoltast.

Ikväll är jag otroligt stolt.

Som förälder vill man väl på ett sätt att barnen ska få lyckas hela tiden, möta bara framgång. Men livet fungerar ju inte så. Att få möta motgångar och märka att de klarar av dem… Det är i längden bättre än att alltid lyckas. Även om det i stunden är jobbigt.