Jag tror att Moas framträdande just är ett av mitt livs bästa idolupplevelser. Helt sjukt bra. Kanske jag äntligen, äntligen, äntligen får börja tycka om någon i idol på riktigt igen. För det är ju det som är problemet i år enligt min amatörsociologiska undersökning; att vi inte tycker om idolerna. De är ju duktiga artister men vi tycker inte riktigt om dem eftersom de blir en aning personlighetslösa i all sin ungdom. Nå, åtminstone jag tycker om Moa.

Jag läser en tung och jobbig bok. De riktigt viktiga tenderar ju vara lagda åt både det tunga och jobbiga hållet.

Medan barnet var på Arne-konsert gick jag på frukostdejt med den tröttaste och bästa man jag lyckades hitta hemma.

Kanske hans trötthet förklarar min suddighet.

Medan min pigghet förklarar hans skärpa.

Jag bestämde mig i morse för att fram till jul faktiskt leva i den godisstrejk jag påstår mig leva i. Men så ingick det godis i frukosten och det passade ganska bra ihop med den övriga desserten och jag struntade i min överenskommelse med mig själv. Godisstrejk i teorin fungerar på något sätt bättre för mig just nu. Hur bra är det förresten inte med efterrätt efter frukost?

Fredrik läste HBL och jag läste en roman med så lyriskt språk och omväxlande tidsperspektiv att jag antagligen inte tolkade nästan någonting rätt.

För första gången någonsin leder jag mot Malin i wordfeud. 12-11! Smaka på den, motståndare!

Igår var Ingrids dagis på lyktpromenad. Idag ska de på konsert med Arne Alligator. Jag är väldigt mycket för. Samtidigt var spänningen inför konserten olidlig och resulterade i Ingrids kanske allra kortaste natt i mannaminne och en frukost byggd av havregröt, nervositet och trots. Ibland är det tungt att vara liten och möta stort.

Men jag citerar min dotter som igår hade lyktan i hand inför den dagens äventyr:
– Det är spännande. Jag är redo.

Ibland när jag känner mig lite uppgiven så funderar jag på varför det negativa alltid upplevs som ärligt medan det positiva upplevs som förskönande.

Kommer du ihåg den där flickan på din klass i lågstadiet? Hon som ritade de finaste bilderna men som alltid sa att de var så fula trots att hon nog visste att hon ritade bättre än alla ni andra? Kommer du ihåg den där snyggaste flickan på din klass i högstadiet? Hon som klagade på tjocka lår och finnig hy trots att hennes lår var handledstunna och hennes hy som hämtad ur en efter-bild i en clerasilreklam?

Kommer du ihåg att du själv någon gång gjorde något liknande?

Tror vi faktiskt att alla de där flickorna plötsligt bara försvinner ur oss vuxna människor? Att tendensen att vara negativa aldrig någonsin längre är ett sätt att söka andras bekräftelse? Utan alltid bara ett sätt att förmedla ärlig verklighet?

Jag är rädd att jag har glömt att informera er om att mitt barn hädanefter kan rita begripliga bilder. Vilken milstolpe!

Ibland kan de minst tippade omständigheterna leda till de mest uppskattade konsekvenserna. Klockan är kvart före två och jag är redan hemma. Och med det är allt redan sagt.

Och den där känslan som infinner sig när man läser mest för att få boken läst och ganska lite (om alls) för att man tycker att boken är bra.

Jag vet inte om det är den ständigt allt närmare ålderdomen som spökar men att vara hemifrån tolv timmar i sträck har börjat tära på krafterna på ett ytterst obekant sätt. Det fanns en tid när sådant bara gav energi. Är det här det känns att bli gammal? Att inte orka på samma sätt? Och att inte ens sörja det?