Jag har absolut inget emot zumba. Men varje gång reklamen säger att det är så roligt att man inte ens märker att man tränar så känner jag hur trovärdigheten bara dör.

För en tid sedan berättade jag på en läsares begäran om våra och Ingrids tidigare krångelnätter. I slutet av det inlägget utlovade jag någon slags fortsättning. Jag hade fåfängt förväntat mig att kommentarsfältet skulle överhopas med frågor om hur vi löste dilemmat, men den responsen har helt uteblivit. Så nu kommer fortsättningen oönskad och totalt icke-efterfrågad, men i alla fall.

När man har ett barn som sover dåligt ska man enligt alla rekommendationer ta varannan natt, förstås förutsatt att man har glädjen att vara två. Ena föräldern ska ligga i ett rum längre bort med öronproppar för att få sova. För ingenting blir ju bättre av att båda går sömnlösa och trötta. Att få sova hyggligt åtminstone varannan natt verkar vara lika med livskvalitet för sömndruckna föräldrar.

Men den regeln bröt vi alltid mot. Ingen av oss sov någonsin i ett annat rum. Ingen fick sova. Båda vår trötta. Under krångeltiden när Fredrik jobbade vakade han lika flitigt som jag och när jag jobbade vakade jag lika flitigt som han (det där med att den som jobbar alltid har större behov av och rätt till god nattsömn förstod vi aldrig). Vi kämpade tillsammans. Och visst innebar det att vi gick omkring som sömnsuktande zombier båda två, och nu i efterhand tycker till och med jag själv att det låter idiotiskt. Ändå tror jag att vi skulle göra på precis samma sätt om vi stod inför samma dilemma igen. För vi delade åtminstone lidandet.

Och vi tror på delat.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker väldigt lätt väldigt synd om mig själv när jag inte lever ett liv där basbehoven tillgodoses. Och jag ser mig väldigt lätt som ett offer. Och jag kan tänka mig att vi lätt skulle ha hamnat i två år av ett evigt jämförande av nätter. ”Jaså, hon sov fyra timmar i sträck nu när det var din natt. Jaha, då får jag väl räkna med att vara vaken ganska mycket i natt jag då.”

Jag ville inte bli den. Då är jag hellre trött. Faktiskt.

När det blev timlånga pass satt vi i fem-, tio- eller femtonminuters pass vid hennes sängkant medan den andra fick ligga vaken i sovrummet och spela spel på telefonen, surfa eller läsa bok. Tänk att det kan kännas lyxigt så där klockan halv fem en tisdagsmorgon. Och när hon äntligen somnade efter två och en halv timme vaken då skakade vi hand, jag och min Fredrik. ”Det gjorde vi bra. Väckarklockan ringer om en och en halv timme. Nu sover vi!”

Vi ville inte lämna den andra ensam med eländet. Jag har dessutom svårt att tro att jag skulle ha sovit speciellt bra under mina sovnätter om jag hade vetat att Fredrik satt vaken och skakade av frustration bredvid ett barn som vägrade sova.

För oss blev delat lidande hela tiden lite mindre än ensamt lidande halva tiden.

Jag har just avslutat ett 40 minuter långt skypesamtal med min svåger och jag känner att jag är välsignad (ja, ett starkt men lika menat ord) som får ha en svåger som han.

Ännu ett tecken på att livet och världen är orättvis: Fredriks telefon som blivit omhändertagen som ett spädbarn har gått sönder rejält. Min som haft mera närkontakt med golvet än de flesta av oss mår oförskämt utmärkt.

Kommer ni ihåg Christopher Romberg? Han med så många sköna människor? Jag måste erkänna att jag nog hade hunnit glömma. Men kvällens avsnitt av Himlaliv påminde mig om den där kassetten vi hade i bilen i början av 90-talet. Och jag tycker att hans hustru Elnas berättelse i programmet, om hur hon som barn samlade på korkar åt honom, är något av det sötaste jag hört på kanske fyra år.

– Du bidrar med huslighet i vårt liv, sa de bästa av vänner efter eftermiddagspannkaka hemma hos oss. De sa det till mig och jag blev alldeles ställd. Jag vet inte om jag någonsin tidigare i mitt liv har fått fylla en huslig funktion i någon annan människas liv. Det har gått en bra stund och jag är fortfarande i något slags chocktillstånd.

Ännu en påminnelse om hur relativt det allra mesta i livet ändå är.

Jag har absolut ingenting emot att långpromenera i fleece i mitten av november. Inte en gen i hela min kropp längtar efter snö och kyla. Inte en.

Jag inledde dagen med brunch hos och med goda vänner, fortsatte med eftermiddagskaffe med lika goda vänner och avslutade med skype-dejt med en av de allra, allra bästa.

För att skona min telefon raderade jag 97% av bilderna. Av olika orsaker lät jag några stanna kvar. Jag ger er dem.

Jag sitter i en soffa och äter lakrits ur påse. Ingrid sitter i soffan bredvid och tittar på Mumin. Och jag kan inte låta bli att undra hur länge till det här scenariot kommer att vara möjligt; att jag äter godis helt öppet och hon visar absolut noll intresse.